Vi behöver både tröst och protest

Det görs för lite, det går för långsamt. Frustrationen är för stor för min kropp att bära och då måste jag få möta andra och bära frustrationen tillsammans med dem. Fredagarna med klimatstrejkare som delar min otålighet är både ett andningshål och en väg att påverka. Att bidra till opinionsbildning tillsammans med andra är något av det viktigaste vi kan göra i vår tid. Vad vi också kan göra är att öva oss i förtroende för Gud.

Den relation som kallas tro på Jesus är mina fötters fäste och mitt hjärtas puls. Den bär mig, den oroar och hoppas i mig. Det är vänskapen med Jesus som motiverar mig att värna skapelsen. Värna livet och medmänniskan. Det är i hans blick jag förstår mitt släktskap med allt skapat. Det är han som lär mig att älska träd, koltrastar och människor. Att förstå att vi hör ihop.

Vad jag också långsamt lär mig är att en fri människa är en människa som förstår att hon är beroende av sitt sammanhang och som inte tvekar att ta sin livsuppgift på allvar. Det är inte enkelt. Men den Gud som rätar krökta ryggar kallar oss att vara människor som reser oss ur hopplösheten och tar steg för livets skull. Det är tid att söka vägar till ett liv som går i takt med den skapelse vi är en del av.

Det handlar om att våga älska Jorden – denna fantastiska planet. Låt tanken svindla över den lilla bleka blå prick vi lever på, häpna över det smycke av liv som Jorden är. Här vävdes ett vackert täcke, här vaknade ett vimlande liv och här är vår plats, vårt hem. Jorden var aldrig ett råvaruupplag eller ett förråd för någon att plundra. Hon var och är ett smycke, en plats för oss att leva på. Så låt oss pröva att släppa taget om en livsstil som brister i respekt för livet. Lära oss mer om det vi bara tagit för oss av. Vi behöver ta långsamma promenader vid vatten och andas in vår samhörighet. Vi behöver både tröst och protest.

Vi kan alla låta bli att äga sånt vi inte behöver. Det är rätt mycket. Vi kan låna och dela med varandra och slippa att betala hyra åt saker vi sällan eller aldrig använder. Istället odla vänskapen och glädjas åt att få höra ihop med andra. Vi kan öva oss i att behöva hjälp. Öva oss i att ge plats för varandra. Det tar emot, det är bökigt att leva tillsammans. Gud vet.

Låt oss resa mycket inåt framöver. Att avstå från långa resor runt världen behöver inte innebära att vi inte finner nya horisonter. Vi kan njuta av berättelser och upptäcka nya kontinenter genom en medmänniska som bär andra erfarenheter än vi själva. Vi kan vara nyfikna på det som finns nära, ta oss tid att betrakta. Låta konst och musik öppna dörrar till platser vi inte visste fanns. Öppna våra hjärtan och mogna tillsammans.

Vi kan, ensamma och tillsammans, öva oss i förtroende för Gud – genom bön, andlig läsning, enkelhet och gudstjänst. Nattvardens bröd och vin berättar om skaparkraften och barmhärtigheten som aldrig ger upp. Vi sitter vid samma bord. Måltid delad med alla. Att leva med en enkel vardagsbön påminner oss om vad som är väsentligt och ger dagen riktning. Varje dag är ett tillfälle till omvändelse och överlåtelse. Att bära vårt ansvar men inte mer. Vi ber och vi protesterar. Vi bjuder in till tro och söker leva den vänskap som förvandlar. Ett år till.

LENA BERGSTRÖM