Det senaste halvåret har för min del präglats av uppbrott genom en flytt från Skellefteå till Solna. Det är en utdragen process och först efter sommaren är allt klart. Att sälja och tömma ett hus rör om bland minnen och tankar.
Det är nyttigt att konfronteras med allt vi samlat på oss. Att göra nya val. Vi lever ett slags exodus i mikroformat och berättelsen som vår familj formar kring detta kommer att återberättas framöver. Vad var det för fråga som fick oss att ta steget? Vad gav oss modet att bryta upp? Berättelsen växer fram längs vägen.
I de stora berättelser som vi som Guds folk återvänder till för att förstå våra liv, återkommer uppbrottet som tema. Tron förbereder oss för uppbrott och förluster längs vägen. Det finns ett drag av pilgrimskap och provisorium i trons historia som hjälper oss att förstå att vår tillit har sin grund bortom det bofasta. Det ger varje uppbrott en smak av hemkomst. Det är ett nomadperspektiv på tillvaron, en slags tältmötespoesi som skrivs utanför väggarna. Vi bygger hus men vi tillhör inte husen. Vi är del av en rörelse, ett folk som aldrig kan definieras enbart utifrån en plats. Det gäller i det lilla perspektivet och i det stora.
Vad är nödvändigt? Inte särskilt mycket. Sedan finns också det som bara är vackert. Föremål som hjälper oss med kontinuiteten. Det finns sådant som sparas för att det bär på ledtrådar om var vi kommer ifrån och vart vi är på väg. Så finns där också allt som påminner om att vi levt i en tid där det varit alltför lätt att äga. Prylarna. Överskottet.
I ett större perspektiv: Vad lämnar vi och vart är vi på väg? För Guds folk finns några enkla föremål och handlingar att bära med genom vandringen. Bägaren och brödet. Kanske också en tältduk att mötas under. Men behöver vi så mycket mer?
Tälten berättar det nomaderna vet, att jorden inte kan ägas. Vi är på genomresa, alla delaktiga i det kretslopp som kallas Skapelsen. Jag tänker på de tältmöten jag växte upp med. När det doftade gräs om gudstjänsten. Hur det fanns något i den miljön som påminde oss om att livet levs andetag för andetag. Det där lite provisoriska, hur det gav en annan nerv åt sången. Himlen och jorden nära. Visst, också dessa möten kunde bli slentrian. Men detta underbara att vi reste ett tält fastän vi hade en kyrka, som att vi för en stund låtsades vara det vi egentligen är. Pilgrimer. På genomresa. Ingen kan äga ett enda hjärtslag av liv, bara ta emot det som blir givet. Uppbrottet är aldrig långt borta.
Kanske är det tid för kyrkan att både bildligt och bokstavligt slå upp tälten igen? Att bejaka det tillfälliga och våga mer utanför de rum vi kallar kyrkor. Vi skulle bara ta med oss det nödvändiga, något vackert och det som hjälper oss att förstå vilka vi är. Det kan ta tid att välja och veta vad som ska med, det vet jag, men ibland får man helt enkelt bara våga lämna.
Kanske ska vi tälta mer. Den 15 augusti reser Equmeniakyrkan ett tält vid Centrumbacken i Hemavan, en enkel och tillfällig mötesplats. Hemavanmötet bjuder på morgnar och kvällar i tältet, dagar utomhus. Fjällets tempo. Gudsmöten närmare himlen, närmare jorden. Jag ser fram emot det! Jag tror tältet kommer tala med oss om vad vi behöver lämna och om vart vi är på väg.
LENA BERGSTRÖM
Evangelist i Equmeniakyrkan och projektledare för Brobygge.
sandaren@sandaren.se
KOMMENTARER