Det går som en tråd mellan mormor och mig. Från hennes kämpande i Finland under krigstiders brist på allt, av både tillit och resurser, till mitt eget krigande i Stockholm på nittiotalet som ensamstående mamma bland deltid och extrapriser. Mellan oss finns min mamma och moster. De var fyrtiotalisterna, födda under kriget, och fick gå mot goda tider. Min mamma valde att flytta till Sverige, min moster valde Helsingfors.
En gång satt vi alla på en pizzeria i Gamla stan i Stockholm. Det var åttiotal och mormor hade rest hela vägen från Finland. Hon var gammal och trött och det blev pizza över. Moster kallade in servitören för att hämta ut resterna. Mormors hela väsen vred sig av obehag av att tänka på att hennes pizza skulle kastas och hon föreslog att vi skulle ta med resterna. Detta var långt före ”doggybagens” tid. Moster skrattade till så där som barn elakt kan göra åt sina mossiga föräldrar. Nej, man gör inte så, sa hon som själv var född mitt under kriget, men nu förträngt allt med sin stora plånbok. Vi såg den goda pizzahalvan bäras ut, och jag satt intill mormor och kände mig lika dum som hon. Jag var tjugo, bara i början av det vuxna livet. I en tid då vi fortfarande levde i tron att allt kunde kastas. Att allt kunde fås igen. Tiden var ännu slit-och-släng, att skaffa mycket av mycket var möjligt för många.
Vi människor, som är både jägare och vandrare, och bofasta och samlare. Vi fyller våra hem och våra magar med mer än vi behöver. Vi oroar oss för faror, ser om våra hus och bär samtidigt längtan efter enkel frid. Vi förbättrar, vi vill ha det bättre och bättre. Om och om igen gör vi det vi inte vill. Skaffar oss mer. Det finns en tid för allt: ”en tid att skaffa, en tid att mista, en tid att spara, en tid att kasta”. Vi människor. Vi som har det materiellt bäst i världen, har trasslat in oss i det vi har. Vi människor behöver hjälp för att komma ur.
På nittiotalet rensade vi i röran med Feng shui. ”Var sak på sin plats” sades på ett nytt sätt och vi lyssnade. Nu har minimalismen bjudit upp. Till en dans av rensning och ordnande i allt vi har skaffat under tider av samlande. En av de stora mästarna är Marie Kondo, en ung japanska som städat sen hon var fem år. Vilande på buddhismen gör hennes KonMari-metod upp med det eviga plockandet och följer vi hennes rejäla rensningsråd öppnar sig ett nytt liv. Hon har sålt över två miljoner böcker och är en av världens mest inflytelserika personer just nu. Hon säger något vi behöver höra. Ännu en gång. Även de som provar att leva på högst 80 saker berättar något om vårt sätt att leva.
En dag är också denna rensningsvåg över. Kanske har den då, tillsammans med det stora miljö-arbetet för jorden, gett oss djupare kunskaper. Om att det finns tillräckligt till alla om vi lär oss att ta vara på och inte ha mer än vi behöver. Kanske klarnar vår blick till slut. Utan allt bråte kan vi se längre. Kanske kan vi landa en dag. I en balans som är rimlig, för vår egen natur och jordens.
Mormor håller min hand från sin himmel, och jag vet att jag alltid klarar mig. För det sa hon till mig på sin dödsbädd, när jag grät och trodde mig inte kunna leva utan henne. Jag har mormors kunskap i cellerna, även den förnöjsamhet, som bara den som vet vad det är att vara utan på riktigt, har. Även om jag är i mosters läge nu, och har råd att lämna pizzaresten när jag äter ute, så väljer jag att ta med den. Mormor ler i sin himmel och tråden till henne är en tråd som har liv, bär hopp och ger alla tillräckligt.
KOMMENTARER