Vi vemodiga kan behöva lite bekräftelse i vår hårdflexibla tid

Vemod är en underskattad känsla, hörde jag Håkan Juholt säga i en radiointervju i somras, apropå innehållet i hans första krönika i Östra Småland.

Tack, Juholt! Vi vemodiga kan behöva lite bekräftelse i vår hårdflexibla tid.

Dagen innan jag hörde Juholt i radion hade jag gråtit över vedkorgen som slutgiltigt gett upp efter alla tunga bördor. Nu var det inte vilken vedkorg som helst; den var lagad med både korkmatta och silvertejp och såg uppriktigt sagt inte riktigt klok ut. Min svärfar, som nu varit död i tjugo år, hade påbörjat lagningen av spånkorgen och min man och jag fortsatte, allt eftersom korgen gick sönder på nya ställen. Men i somras gick det inte längre.

Ibland säger man att vemodet handlar om tidens gång, om att bli äldre. Det låter sannolikt. Men å andra sidan var jag ännu värre som barn. Numera gör längtan till våren att det går riktigt bra att slänga ut julgranen. Annat var det i barndomen. Insikten om förgängelsen kanske är starkare i barndomen, som så mycket annat. Skolstartsvemodet tror jag ingalunda jag är ensam om. Numera har även dottern slutat skolan för ett bra tag sedan, men sista veckorna i augusti med sina bleka, tysta kvällar när kylan stiger ur gräset är sig lika.

Nu är vi på väg in i senhösten, den pärlgrå tiden innan vintern kommer. Årstidsvemodet tillhör det bitterljuva vemodet. För årstiderna växlar ju, den som är vår favoritårstid återvänder.

Annat är det med gamla vedkorgar.

En del förväxlar vemod och sorg. Det är fel. Sorg är ett jordskred genom kropp och själ, livets mest plågsamma erfarenhet. Psykologer säger att sorgens psykosomatiska effekter bara kan jämföras med påfrestningen av krig.

Vemod däremot är inte bara plågsamt. Det innehåller ett stråk av ömhet som gör tillvaron färgrikare, dofterna starkare.

 I vår hårdflexibla tid kanske vemodet också kan vara en viktig kraft, ett motstånd mot ständiga förändringar.

 Visst är det gott om vi kan anpassa oss, se det goda i det nya. Visst är det gott om vi, med Rosa Luxemburgs ord kan vara hemma ”överallt där det finns moln, fåglar och mänskliga tårar”. Hennes ord fälldes mot bakgrunden av den aggressiva nationalismen som växte fram omkring henne i Tyskland efter första världskriget.

Men i vår tid, när vikten av flexibilitet ständigt trumpetas ut, vill jag slå ett slag för det oflexibla i oss. I sorg, i förälskelse och längtan är vi oflexibla. Och det är då, just då vi betraktar världen med en blick som närmar sig den kärlek som bär upp allt.

När någon eller något får bli ovärderligt, bortom kalkyler, föremål för ett odelat hjärtas längtan och kärlek. Saliga är de renhjärtade.

Men alla vi vemodiga vet att vemodet har ett fönster ut mot den stora smärtan, en dörr som inte kan stängas helt. Också ett barn vet. En ny julgran kommer till nästa jul, men just denna jul är slut.

Visst har vi köpt en ny vedkorg. Men vi vet. Det är inte bara en gammal vedkorg som till slut inte kan lagas mer.