Visst är vi klokare än en sparv?

Semestertider kan det sociala kontot gå på plus eller minus. Vissa saknar sina kollegor och vardagsvänner. Andra gläds åt tid för omväxling. Vissa går miste om sina sociala höjdpunkter när kyrkans verksamheter tar semester. Andra ser det som tid över till möten utanför kyrkan, i miljöer där både gräs och vänskap frodas. För somliga blir sommaren ensammare. För andra ett socialt uppsving där samtal som frös inne när kylan höll oss bakom isolera(n)de dörrar nu kan avhandlas i det fria. Släkt samlas, grannar möts över staketen, unga åker på läger.

Nyligen befann sig ungdomar från Equmenia Nord på den stora konferensen Lapplandsveckan. Flera tusen människor är en stor gemenskap, men i ett sådant myller kan man också känna sig ensam. Det bekanta ger oss mod att möta det obekanta och därför anordnade Equmenia Nord ett eget basläger. En trygg gemenskap att utgå ifrån och komma tillbaka till.

Gråsparven Greger var däremot ensam i sin kamp. Molnen hade gett vika och det vore otacksamt mot solen att inte fika utomhus, så jag gick mot altanhörnan som består av två fönsterväggar. Halvvägs upptäckte jag att fönstren var i vägen för en gråsparv – uppenbart bekymrad över att han inte tog sig ut mot vidderna. Han siktade utåt men krockade mot fönstret.

”Jag ser ju att det är hitåt jag ska, hur kan det då ta emot?!”

Greger trippade längs fönsterkarmen och skuttade över till det andra fönstret. ”Här då?!” Han flaxade uppåt och utåt och åkte på en ny näbbsmäll. Tripp tripp till ruta ett för ännu ett fruktlöst försök. Och där stod jag och önskade innerligt att Greger skulle upptäcka den väg som ledde rätt.

”Men lilla vän”, sa jag och visade med kroppen, ”du ska ju flyga hitåt”.

Greger förstod mig inte, eller så var han bara så fast i sin föreställning om att det var ”just hit” han skulle. Jag insåg att jag handfast måste visa honom den lösning han måhända inte hade tänkt sig, men som var flygbar. Jag tog min kofta och använde den varsamt som en vink om rätt riktning. Det fungerade inte. Snabbt beslut krävdes, fågelns hälsa var i fara och jag måste övervinna min rädsla och agera handgripligt. Jag tog ett ömt men bestämt tag om Gregers kropp, lyfte honom i rätt riktning och släppte sedan taget. Med näbben vänd åt rätt håll fick han luft under vingarna och flög iväg över vidderna.

Många av oss är som gråsparven Greger, så säkra på att det är just ”det här” vi borde göra att vi inte kan begripa varför hinder kommer i vägen?! Och så tar vi nya tag… och krockar igen. Hur var det med att ta ett steg tillbaka, lyssna inåt och titta utåt? Visst är vi klokare än en sparv?

Jadå, men trots bättre vetande kan även vi behöva vägledning av vänliga själar i vår omgivning. Även vi kan sitta fast i föreställningar om väg och mål och behöva hjälp att lyfta blicken och se vad som är möjligt, i stället för att stånga mot hinder som vissa kan övervinna men inte just vi. Det hade inte hjälpt gråsparven Greger om jag hade stått på avstånd och hejat på, eller ens om jag hade pekat med hela handen. Hans räddning var att någon vågade gå nära, ta honom i handen och gå en bit med honom i rätt riktning.

Varm sommarkram till alla ”Gregrar” och till dig som känner dig ensam!