Att göra Gud till pelare i vårt statsbygge är att krympa Gud

När Gustav Vasa kröntes i ­Uppsala domkyrka år 1528 lovade han att regera ”i tillbörlig lydnad för Guds heliga vilja”. Trettio år senare kröntes hans son Erik XIV, och då hade eden utvecklats till tre löften. Först lovade kungen att frukta Gud och försvara Hans rena ord, sedan att skydda kyrkan och slutligen att älska sina undersåtar och beskydda såväl fattiga som rika från våld och orätt.

På så sätt förbands makten med ett etiskt uppdrag. Makt var inte rätt, utan det fanns en moralisk ordning som inte ens kungen fick överträda.

Bibeln och förnuftet

Det fungerade inte alltid, och det var ett av skälen till att denna ordning kollapsade. Men många historiska översiktsverk drar en allt för skarp gräns mellan förmoderna samhällen där Bibeln var maktens, kulturens och moralens källa, och vårt moderna med en sekulär stat och ganska sekulariserad majoritetsbefolkning. Ofta påstår de att upplysningen ersatte Bibeln med förnuft, naturrätt och utilitaristiska nyttokalkyler.

Den bilden framträder till exempel i Alf Tergels klassiska lärobok i kyrkohistoria, Från Jesus till moder Theresa. Här skriver han att upplysningen banade väg för ”en ny samhällssyn”. Den förmoderna ”teokratiska idén”, som han kallar det, ersattes då med en rationalistisk motivering av makten. Nu blev kungen en upplyst despot som regerar med utgångspunkt i den naturliga lagen. Tergel skriver: ”Naturrätten och den naturliga lagen träder i stället för Mose lag”.

Bibeln som politisk auktoritet

Här känner vi igen upplysningens credo: Att vi ska skilja på religion och politik. På den distinktionen anses det det moderna samhällsbygget vila. Det börjar med sekularisering och slutar i demokrati.

Men så prydlig är inte historien. Bibeln förblev en politisk auktoritet långt efter upplysningen, även om sättet som den fungerade som en auktoritet förändrades. Och under de senaste åren har den dessutom kommit ­tillbaka med kraft.

Redan under upplysningen fanns filosofer som fruktade att Bibeln skulle spela en mindre roll i framtiden. Det oroade bland andra Alexis de Tocqueville, som skrev sina stora verk om demokratin i USA på 1830-talet. Bibeln hörde, menade han, till det som i drog en ”osynlig cirkel” kring furstens makt. Den stakade ut en moralisk ordning som inte ens kungen fick överträda

Religion höll kungen i schack

Tocqueville påpekade att det gamla samhället rymde en rad institutioner som begränsade kungens makt. Hit hörde andra maktcentra – adelsmän, småfurstar, biskopar och kloster – men också de normer som fanns i samhället. Kungens makt hölls i schack, skriver han, av ”Religionen, undersåtarnas kärlek, furstens godhet, äran, familjeandan, de provinsiella fördomarna, sedvanorna och den allmänna opinionen”.

Om uppbrottet från detta ledde till att Bibelns auktoritet ruckades, vad skulle då hända med denna ”osynliga cirkel”? Skulle något kunna hålla tillbaka härskarna? Några decennier senare fullföljde Friedrich Nietzsche denna tanke och hävdade att makt var rätt. Ingen skulle hålla tillbaka den starkes makt, allra minst Bibel.

Kristendom given i svensk politik

Men få ville följa i Nietzsches spår. Också i ett land som Sverige fanns Bibeln kvar som en auktoritet långt efter upplysningen. År 1933 antog Bondeförbundet ett grundprogram och dess första paragraf anger, föga överraskande, att partiet ser som sin främsta uppgift att ”kämpa för landsbygdens rätt”. Vad kommer då som nummer två? Här skriver man:

”Då kristendomen är den säkraste grundvalen för en redbar och allmängagnelig livsföring, måste kristen tro och livsåskådning främjas och bevaras som grundval för svensk folkuppfostran. Det religiösa livet bör beredas möjlighet att utveckla sig fritt och ostört av kristendomsfient­liga inflytelser. ”

I samma anda knöt frisinnade liberaler – missionsförbundarnas parti – an till den kristna tron. Och rör vi oss högerut i politiken, och ytterligare ett par årtionden framåt, låter det så här i ”Högerns handlingsprogram” antaget i skuggan av andra världskriget (1946):

”Hedendomen i sin moderna gestalt har skapat förutsättningar för nazism, kommunism och med dem besläktade strömningar, för vilka människan är medel, och makt är rätt. En kristen pånyttfödelse kan återställa den ­gemensamma andliga grund­valen.”

Bibeln en moralisk garant

Här uppfattas Bibeln och den kristna tron som en moralisk ­garant som ska förhindra en civilisationskollaps lik den man nyligen upplevt. Blickar man väns­terut, mot socialdemokrater och vänstern är den här typen av referenser inte lika vanliga – men ibland beskrivs Jesus som den sanne socialisten. Och den danske socialdemokraten Erling Olsens menade att välfärdsstaten var den sekulariserade versionen av budet att ”älska din nästa”.

Bibeln lever alltså kvar som en auktoritet, men det betyder inte att allt är sig likt sedan de gamla kungarnas tid. För i varken Bondeförbundets eller Högerpartiets partiprogram finns någon idé om att Gud ska äras och fruktas. I stället är det samhällets förträfflighet som motiverar Bibelns ställning. Argumentet ser ut så här: Kristendomen har format vår kultur och civilisation, och eftersom detta är bra saker så är också kristendomen bra och värd att försvara.

Bibeln som civilisationens hörnsten

Bibeln är alltså inte längre sin egen auktoritet, utan den hämtar sin status från en annan källa – från den civilisation som den har byggt. Vi kan kalla det här argumentet för Bibelns plats i samhället för civilisationsargumentet. Bibeln är civilisationens hörnsten, och om vi vill bevara civilisationen så behöver vi slå vakt om den här hörnstenen.

Detta skiljer sig från tidigare epoker, där Bibeln på ett självklart sätt var överordnad politiken och historien. Man behövde inte motivera dess plats, utan den accepterades som självklar. I modern tid blir argumentationen i stället pragmatisk, vilket innebär att Bibeln blir ett medel för ett annat och högre mål. Den vördas inte för sin egen skull, utan den anses värdefull eftersom den har byggt vår kultur.

Kyrkan tappade inflytande

När vi förstår detta argument blir det lättare att förstå perioden från 1950-talet till år 2000, då referenserna till Bibeln verkligen blev färre. Bibelns försvagade status handlade inte bara om att färre gick till kyrkan, utan det speglar en förändrad självförståelse. Under den här perioden växte en osäkerhet på om vårt västerländska samhälle verkligen var något att yvas över. Bibeln kunde inte längre hämta moralisk auktoritet från samhället, ­eftersom vi var osäkra på om vi levde i ett gott samhälle.

Samtidigt härledde en del det som ändå var gott till upplysningens uppbrott från kyrkan snarare än Bibeln. Detta återspeglas i debatter om huruvida skolplaner och politiska konstitutioner bör påstå att Europa har formats av ett judiskt-kristet arv. Det är förvånande att en del i övrigt intelligenta människor har försökt att förneka betydelsen av det kristna arvet, särskilt med tanke på att exempel som dem från partiprogrammen ju visar att Bibeln var en given referenspunkt väldigt länge. Men denna förnekelse var inte baserad på fakta eller vetenskap, utan på projektet att skapa en ny kulturell identitet som var rationell, sekulär och fri från kristendom.

Kristet arv gör comeback i Sverige

Men de senaste åren har civilisationsargumentet gjort en comeback i politiken. Hänvisningar till Sveriges kristna arv hörs allt oftare i politiken. Andelen väljare som menar att samhället bör bygga på kristna värderingar har fördubblats – från 20 till 40 procent. Kristendomen har också kommit tillbaka i Moderaternas idéprogram, där det står att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka”.

Den här förändringen är delvis en följd av invandringen, vilket bekymrat en del. Men att svenskar i mötet med andra kulturer blir medvetna om att vi inte är ”neutrala” utan formade av en specifik historia behövde inte vara något problem. Det blir emellertid det när en del politiker använder ”kristen identitet” som ett slagträ mot muslimer i stället för att utforska vad en sådan identitet skulle kunna betyda i vår tid. Men lösningen på det problemet kan inte vara att förneka historiska fakta, utan i stället resonera konstruktivt kring vad ett sådant kristet arv skulle kunna ­betyda i dag.

En möjlig utgångspunkt för ett sådant resonemang är den tyske tänkaren Jürgen Habermas, som omkring år 2000 började argumentera för att väst måste hitta en identitet bortom det sekulära för att inte falla offer för auktoritär ­­politik eller kapitalistisk rovdrift. Denna identitet bör, hävdade Habermas, vara postsekulär snarare än sekulär:

”Jag tror inte att vi européer verkligen kan förstå begrepp som moral och anständighet, person och individualitet, frihet och emancipation om vi inte tillgodogör oss det centrala innehållet i den judisk-kristna frälsningshistoriska tanketraditionen.”

Kristendomen en stöttepelare

I bakgrunden finns här frågan demokratiska stater vilar på förutsättningar som de inte själva kan garantera. Dilemmat är precis det som Tocqueville förutsåg. För att monarkin inte skulle spåra ur i tyranni behövde kungarna moralisk vägledning från Bibeln – något som gav dem en riktning och samtidigt drog en ”osynlig cirkel” kring deras makt. På samma sätt kräver demokratin att det folk från vilket makten utgår håller en viss moralisk standard. Det är här politiker hoppas att kristendomen ska bidra med stöttning – därför vi hör så mycket om behovet av kristna värderingar i dagens politik.

Som teolog är jag kluven inför detta. Visst är det bra om människor blir medvetna om sina rötter, och partiprogram får gärna beskriva historien korrekt. Men är det möjligt att hämta moralisk kraft från en tradition som allt färre lever i? Och vad händer i så fall med den traditionen?

De återkommande referenserna till Bibeln och kristet arv i dagens politik är fantomsmärtor efter en förlust. Man försöker mjölka moralisk auktoritet ur något som man egentligen inte tror på – men som man samtidigt anar att man inte klarar sig utan. Konsekvensen är att Bibeln och den kristna tron reduceras till medel för andra mål.

Vill använda kyrkan som kitt för nationen

Det här gäller egentligen redan i det moderna civilisationsargumentet. För det bygger ju på att man så att säga vänder på ordningen: Det är inte längre så att fursten underordnar sig och vördar Bibeln, utan Bibeln ska fungera som bjälklaget i konstruktionen av det modena samhället.

I dag är detta hållning allra tydligast hos Sverigedemokraterna, som vill använda Svenska kyrkan och ”kristna värderingar” för att kitta ihop nationen.

Men att göra Gud till en pelare i vårt statsbygge är att krympa Gud. Då är det vi och inte Gud som är universums mittpunkt. Gud är inte längre härskarornas Gud, utan vår kosmiska butler. Det var just detta Nietzsche pekade på när han talade om Guds död i det moderna samhället. Guds död handlade inte om att människor slutat tro på Gud, utan på att de gjort Gud till ett medel för sina mål. För då har människan i praktiken själv tagit Guds plats, och målet för hennes strävan är inte Gud själv utan något annat. ”Gud ’dör’ som en följd av att ha blivit objektifierad”, som teologen Jayne Svenungsson formulerar det.

Guds återkomst i politiken

Det här en syn på relationen mellan Gud och människa som kyrkan aldrig kan acceptera. När det kommer till Guds återkomst i politiken är det därför nödvändigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Vi kan å ena sidan bejaka det historiskt korrekta att vår kultur och vårt samhälle vilar på ett sådant arv. Men vi bör å andra sidan hålla ett visst avstånd till en retorik som vill reducera Bibeln och den kristna tron till enbart en civilisatorisk hörnsten.