Just nu pågår en pandemi och det sägs mängder av kloka saker. Retreat- och klostertraditionerna kan hjälpa oss hantera social isolering. Apologetiska insikter kan hjälpa oss förklara intellektuella frågor. Teologi om lidande och ofullkomlighet kan hjälpa oss hantera tillvarons synliggjorda bräcklighet. Kärleken till vår nästa driver oss att hålla fysisk distans, tvätta händerna extra noggrant och följa andra rekommendationer från expertisen.

En del dumt sägs också. Min fråga är dock vad som inte blir sagt. I dessa dagar borde vi väl tänka på helande? Inte i stället för, men tillsammans med det andra. Pingstdagen och Andens kraft, inte bara långfredagen, bör prägla vår tanke och vår praktik.

Här finns en stor utmaning. En helandetjänst lik den som beskrivs i Nya Testamentet är ju ytterst ovanlig i svensk, eller för den delen all västerländsk, kristenhet.

Nytestamentligt helande är kroppsligt i dubbel mening

När Jesus återvände efter sin frestelse i öknen sökte han sig till Galileens högsta berg, Meron. Där sträckte Han ut sina händer och befallde all sjukdom att lämna landet. Sedan fanns ingen sjuk mer i landet. Eller inte…

Nya testamentets helandetjänst är oerhört taktil. Nästan alltid förekommer beröring. Vi ser handpåläggning, att smörja med olja, att lägga lera på någons ögon, att spotta någon i munnen – där kan vi verkligen tala om att bryta mot folkhälsomyndighetens råd – med mera. När Paulus uppväcker en död lägger han sig på den dödes kropp, kropps-
påläggning, enligt förebild från Elia och Elisha. Helande på distans förekommer, men är undantag.

När Jesus botade Petrus svärmor gjorde han två saker. Han rörde vid hennes hand och han talade strängt till febern. Lärjungarna uppmanas inte bara rikta böner till Gud för sjuka, utan att förmedla helande i Andens kraft. Urkyrkan bad att Gud skulle hela de sjuka. ”Sträck ut din hand och bota de sjuka, låt tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.” (Apg 4:30) Men när det var dags för bönen att besvaras, skedde det främst genom att de troende förmedlade detta helande i direktkontakt med sjuka, en efter en.

Att det inte slagit oss in att fråga vad vi ska göra när vi inte längre kan lägga våra händer på de sjuka, vittnar om att vi har förlorat det nytestamentliga perspektivet på vad helande är och hur nära centrum det borde återfinnas i församlingens liv.

Markus 16:15f har en beskrivning av hur ett normalt liv ser ut bland de troende. De kastar ut demoner, de talar i tungor, de lägger sina händer på sjuka och de blir friska. Att dessa verser inte är en del av evangeliet från början utan ett senare tillägg snarare styrker än försvagar tolkningen att detta är normalt kristet liv. I dem beskrivs en fornkyrklig erfarenhet också en till två generationer efter urkyrkan.

Kyrkofäderna skrev ganska lite om helande, inte för att det var sällsynt, utan för att det var självklart. Det nämns av de tidiga kyrkofäderna främst i uppräkningar av sådant som hör till normalt församlingsliv, tillsammans med andra manifestationer av Guds Ande. Under den kristna församlingens första tvåhundra år förekom alltså helande och befrielse från demoner i stor utsträckning. När teologen Tertullianus (ca. 155 – ca. 240) förklarade för den romerska makten att det var en dum idé att förfölja kristna så hänvisade han till denna tjänst. Han menade att den var så utbredd att det märktes på folkhälsan i riket, för att parafrasera med ett nutida begrepp, och att det därför skadade riket att förfölja dem som gjorde andra friskare.

Adolf von Harnack (1851 – 1930), den främste forskaren på kyrkofäderna och fornkyrkans teologi i sin samtid, menade att helandetjänsten var den främsta orsaken till den kristna församlingens tillväxt under perioden före kejsar Konstantin. Det är anmärkningsvärt, eftersom Harnack själv var liberalteolog och inte trodde att helande var på riktigt. Flera av Harnacks påståenden har motsagts av senare tids forskning, men på denna punkt står han sig bra. Ramsay McMullen, inte heller han en troende forskare, menar att det främst var genom upplevelser av det som tolkades som Andens kraft, som den kristna församlingen växte under perioden 100 – 400.

McMullen visar också att efter år 400 blev överhetens makt den viktigaste orsaken till kyrkans fortsatta utbredning. Kejsarens svärd hade ersatt Guds kraft. Helande och Andens övriga påtagliga gåvor flyttades till kyrkans marginaler. Enbart speciellt heliga personer, och deras reliker, kunde förmedla helande.

Reformationens huvudlinjer var skeptiska eller helt avvisande till yttringar av Anden utanför själslivet. Det förhindrade att helandetjänst växte fram. Men ett annat arv från reformationen kom att påverka teologin också sedan helande började bejakas på 1800-talet. Den satte en juridisk förståelse av försoningen i centrum av teologin. Helandetjänst upptäcktes separat av flera olika personer under 1800-talets andra halva, men tyvärr kom alla tongivande förkunnare att enbart använda den juridiskt tolkade försoningsläran i sin teologi. Med en sådan utgångspunkt uppstår svårbesvarade frågor och risken är stor att teologin om helande utformas så att den skadar människor. Det leder till en kantring ner i andra diket. Bäst att inte förvänta sig något, så man slipper bli besviken.

Reformationen gav bara ett paradigm att använda för att förklara hur helande fungerar, nämligen om det ”finns i försoningen”? Om frågan besvaras positivt blir helande lätt en rättighet för redan troende, men världsvid praktik visar att den vanligaste miljön för påtagligt mirakulösa helanden snarare är i evangelisationen.

Det vanligaste sättet att bli kristen i världen idag är att någon som ännu saknar tron eller har en tvekande tro blir helad. I sin entusiasm förmedlar den personen helande till andra i sin släkt eller någon vän. Sedan upprepas detta, igen och igen.

Det senaste halva årtusendet har evangelierna till stor del reducerats till berättelser om ”hur det gick till” och underberättelsernas roll blivit att bevisa Jesu gudomlighet och apostlarnas auktoritet. Men de sista 50 åren har exegeterna börjat visa att evangelierna är teologiskt laddade. Försoningen blir därmed större. Utöver enskilda människors relation till Gud handlar den om Guds rikes inbrytande i världen, hela människans upprättelse och hela världen räddning.

Denna ökade teologiska insikt började med 1800-talets allra första helandepredikant, Johann Blumhardt (1805–1880). Som själasörjare kom han i kontakt med en ung kvinna som plågades av orena andar. Hans teologiska utbildning hade varken gett honom teologi eller praktiska verktyg att hantera situationen – något som jag känner igen från min egen pastorsutbildning. Efter en tids kamp skedde ett genombrott år 1842. Erfarenheterna fick Blumhardt att läsa sin Bibel med nya ögon. Han såg dess kampmotiv och hur Jesus vann seger över de onda makterna. Blumhardts insikt ändrade hela teologihistorien!

Blumhardt gav oss paradigmet ”redan men ännu icke”, Guds rike här och nu som en försmak genom Anden och som fullkomning vid Jesu återkomst. Men Blumhardts teologi om helande som sådant låg i träda tills den återkom med John Wimber för 40 år sedan.

Jag menar att där helandeteologin förankras i läran om Guds rike och fokus läggs på den tredje trosartikeln mer än den andra, uppstår inte problem lika lätt. Det finns en enkel förklaring till att Jesus botade alla, men att jag bara botar några. Jesus hade Andens kraft utan mått (Joh 3:34), men jag har den ”efter mått” (Rom 12:3, 6; Ef 4:7, 16). Det innebär inte att jag slutar sträva efter mer. Andens gåvor ska sökas ivrigt.

I dag finns det ett flertal olika inriktningar som praktiserar helande. Jag har identifierat ett drygt dussintal. Min främsta förebild, John Wimber, fick ofta frågan hur han tänkte om andras helandetjänst. Hans första svar var alltid ”jag föredrar deras sätt att göra det jämfört med ditt sätt att inte göra det”. Det krävs inte mycket för att komma igång. En syn på helande som tillgängligt i dag och en dos mod att göra något. Du kan börja i dag! Det krävs dock mer för att hålla igång. Under tiden som du praktiserar bör du därför fördjupa dig om helandets teologi och praktik.

Nu är det coronatid, så handpåläggning är oftast uteslutet. Men vi kan sträcka våra händer mot den vi betjänar, vi kan använda skuggan och vi kan skicka bönedukar. Ställ inte in helandetjänsten, ställ om och plocka fram den!

Text: Lars Gunther

Illustration: Susanne Gorne