I oktober 2019 blossade det upp en debatt om Skolverkets förslag till ny läroplan. Medan Lgr11 återkommande talade om att eleverna skulle få lära sig berättelser och annan kunskap kopplad till Bibeln, så saknades sådana referenser i det nya förslaget. Här talade man i stället mer allmänt om kunskap om ”religiösa ­urkunder”.

Detta uppmärksammades av Svenska Bibelsällskapet, och i en debattartikel i Dagen skrev biskop Åke Bonnier och sällskapets generalsekreterare Anders Göran­zon att Bibelns påverkan på vårt samhälle gör det befogat att den även fortsättningsvis nämns speciellt (18/10-2019).

Deras argument för Bibelns plats i skolplanen är ett annat än det civilisationsargument som hörts i politiken. Även de tar fasta på att Bibeln har format vår kultur, men här ligger fokus på att kunskap om Bibeln är nödvändig för att vi ska förstå den kultur vi lever i. Tanken är alltså inte att kunskap om Bibeln ska fungera som moralisk stöttepelare för samhället, utan att kunskap om den behövs för människor vi ska förstå vår historia och kunna orientera oss i vår samtid. De skriver:

”När barn och unga stöter på bibliska referenser i sånger, filmer, skönlitteratur och andra konstuttryck tror vi att den undervisning som i skolan ges kring Bibeln bidrar till att helhet och mening skapas. Tillvaron görs begriplig och förståelsen för religiösa uttryck och berättelser djupnar. För att kunna navigera i ett ofta svårbegripligt samhälle är denna förtrogenhet med en viktig religiös urkund avgörande.”

Kommer inte att kunna orientera sig

Historiken Dick Harrison engagerade sig i debatten med samma typ av argument. Den som inte kan Bibeln kommer inte, skriver han, kunna orientera sig i vår kultur: ”Dels för att så mycket i vår kultur rymmer hänvisningar till Bibeln; det blir som att försöka sudda ut allmänbildning och göra vår verklighet mer svårbegriplig, vilket knappast kan ­sägas vara skolans uppgift.”

Att argumentera för Bibelns betydelse utifrån att den både format och fortsätter att forma vår kultur kan vi kalla för klassikerargumentet. Klassiker är, skriver författaren Italo Calvin, böcker som utövar ett särskilt inflytande genom det avtryck de lämnar när de gömmer sig i minnets ­lager, förklädda till individens ­eller kollektivets omedvetna. Och vår kulturs främsta klassiker är ­Bibeln. Den är en resonansplatta för snart sagt all kultur som skapas i dag – ja, den är så invävd i kulturen att referenser till den finns överallt.

Filosofi är fotnoter till Platon, brukar man säga, och i samma anda kan litteraturen beskrivas som en uppföljare till Bibeln. Litteraturen är ett pågående samtal, en konversation som sträcker sig över sekler. Vill man förstå vad som sägs måste man veta vad som tidigare sagts.

Harry Potter-böckerna

Jag påmindes om det här för en tid sedan, när min dotter och jag avslutade vår läsning av Harry Potter-böckerna. Tårarna rann på oss båda när vi följde Harrys ensamma sista vandring mot kampen med Voldemort. Här skapar JK Rowling en scen som på ett fantastiskt sätt gestaltar Jesus ord i Johannesevangeliet: ”Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner.” För som rektorn Dumbledore konstaterar på mellanstationen som råkar heta King’s Cross så är det frivilligheten i Harrys kärleksfulla offer för sina vänner som gör att döden inte kan besegra honom.

Här finns en tydlig johanneisk soteriologi, delvis i kontrast till den mer anselmska försoningslära som präglar Rowlings ­föregångare CS Lewis bok Häxan och lejonet. Men frågan är hur många barn – eller vuxna, för den delen? – som uppfattar referensen?

Författaren Kerstin Ekman suckade redan för femton år sedan över frånvaro av kristen allmänbildning, och vad det betydde för kulturen i stort: ”Vi lever i ett samhälle som vilar på ett arv som de flesta människor har svårt att ens upptäcka fragmenten av. Och ändå är de utströdda överallt där vi rör oss och invävda i vår historia.”

Ekman gjorde denna reflektion efter att ha gett ut boken En stad av ljus, som när den kom ut lästes som en samhällskritisk roman. Få recensenter lade märke till att den handlade om en kvinna som gjorde mystika upplevelser, men inte blev förstådd av sin sekulariserade omgivning. Att boken är full av bibel­allusioner snappades inte heller upp. Ekman upplevde, skriver hon, en ”häpen besvikelse” över att ingen begrep vad det var för en bok hon skrivit.

Författaren och skribenten Isobel Hadley-Kamptz är inne på samma linje: ”Jag märker regelbundet hur människor inte längre verkar förstå bibelreferenser, inte kopplar mer än de mest uppenbara Hollywoodblinkningar” (Expressen 19/11-2017)

Fullt av bibelreferenser

Den bristande bibelkunskapen skapar problem, inte bara när det gäller förmågan att förstå äldre litteratur utan också mycket av den samtida. Att den medeltida författaren Dante Alighieris verk är fullt av bibelreferenser inser de flesta, och det överraskar nog ingen att de generationer som fick lära sig katekesen utantill också vävde in Bibeln in sina böcker. Selma Lagerlöfs skriver Kristuslegender, och Strindberg beskriver sig som Tjänstekvinnans son med anspelning på Hagar som drevs bort från Abraham efter att hon fött en son.

Men precis som i politiken kan vi konstatera att Bibeln är ­levande och viktig för kulturen även i modern tid. Den är en viktig resonansplatta hos Lars Ahlin, Per Lagerkvist och Tomas Tranströmer – liksom hos Kerstin Ekman och Torgny Lindgren. Författaren Anita Goldman satte ord på detta i Dagens Nyheter år 2000, då hon konstaterade att Bibeln är en bok som har påverkat vår kultur på alla plan i tusentals år. Som finns med – som ett bollplank, en resonanslåda – även i den moderna svenska litteraturen. Visst kan man läsa Tunström, Ekman, Lindgren och Lidman utan att kunna sin Bibel. Men man missar det samtal som författarna för med vår kulturs mest spridda texter.

Filosofi är fotnoter till Platon, brukar man säga, och i samma anda kan litteraturen be­skrivas som en upp­följare till Bibeln.

Och precis som när det gäller Bibelns plats i politiken verkar detta inte avta – snarare tvärtom. Ta till exempel det mest uppmärksammade författarskapet i Norden just nu, den norska författaren Karl Ove Knausgård. I sin bok Morgonstjärnan väver Knausgård samman kristen mystik, ockulta spekulationer och urgamla myter. Och två av bokens huvudkaraktärer är kristna: prästen Katherine och den nyomvände Egil.

Knausgård är uppväxt i det norska bibelbältet, i Tromøy nära Kristiansand, och var senare med i den norska bibelkommissionens arbete. I en intervju beskriver han sin fascination inför Bibeln som litterär text och förklarar också dess betydelse som klassiker i vår kultur:

”Även om Bibeln inte längre är viktig för var och en av oss, så är den grunden för vår kultur och vårt sätt att tänka. Den berättar om formandet av en kultur och en religion och har varit central i vår kultur från 1000-­talet till omkring för en generation sedan.”

Klassiker som format vår kultur

Det var det här som Skolverket inte förstod när man föreslog att Bibeln skulle plockas bort ur läroplanerna, för att i stället ersättas av en mer generell undervisning om ”religiösa urkunder”. Naturligtvis är kunskap om religiösa urkunder viktig, men det klassikerargumentet sätter ljus på är att Bibeln inte är vilken urkund som helst, utan en klassiker som format just vår kultur.

Svenska elever finns i en verklighet som inte präglas av religiösa urkunder i allmänhet, utan av just Bibeln i synnerhet. Det är inte en åsikt eller värdering, utan ett faktum – och efter några veckors debatt tvingades Skolverket att backa, och Bibeln kom tillbaka i läroplanerna.

Vi ser alltså i kulturen samma mönster som när det gäller Bibelns roll i politiken: Den är betydelsefull mycket längre än vad man kan tro av vissa läroböcker som vill dra en linje vid upplysningen – och trenden de senaste åren är snarare att den har kommit tillbaka än starkare.

Men det finns fler likheter. För ingenstans i den offentliga debatten hittar man någon som hävdar att Bibelns plats i skolan har att göra med att den har ett gudomligt ursprung eller är en auktoritet i sin egen rätt. Tvärtom ser vi återigen hur Bibeln lånar auktoritet från en annan källa – i detta fall kulturen och litteraturen. ­Enligt civilisationsargumentet behöver vi Bibeln för att garantera civilisationens stabilitet, och enligt klassikerargumentet behöver vi bibelkunskap för att kunna förstå annan kultur och litteratur.

Klassikerargumentet är ändå mindre problematiskt ur teologiskt hänseende, för här är det fråga om bildning och inte att Bibeln ska bära någon moralisk tyngd utan att människor tror på den. Debatten om bibelkunskap liknar den om behovet av en litterär kanon i skolan och argumenten som används skulle kunna användas för att försvara ­Homeros plats i utbildningen.

Samtidigt kan man fråga sig hur troligt det är att människor ska gå på djupet i en text som de inte relaterar till personligen. Dessutom är det värt att konstaterar att en vändning som liknar den som skett i politiken också har skett här: Förr lärde man sig läsa för att kunna ta del av Bibeln. Men i dag läser vi Bibeln för att bättre kunna förstå Knausgård och Rowlings.