Bra tidskriftscomeback - men färre gråa män i nästa nummer, tack

De senaste fem åren har tidningen Dagen varit ägare av Nod och satsat mer på tematik än teologi. Trots denna populärkristna strategi ökade förlusterna och Dagen övergav Nod vid årsskiftet. Mellergård satte sig då åter i förarsätet, bildade Nods vänner och nu har första numret landat i brevlådan. Temat är apokalyps.

Intellektuell inriktning

Nod hör hemma i den evangelikala delen av svensk frikyrklighet men med en tydlig intellektuell inriktning där vetenskap och kritiska frågor bejakas. Nod vill möta en ny tid genom en mer aktiv hemsida innehållande poddar, men också låta en konstnär, nu senast Liu Lifens fantastiska illustrationer, förgylla tidningen. Det är bra.

I det senaste numret skriver bland annat docent Roland Spjuth om det långsiktiga hoppet i kristendomen och rymd­fysikern Thomas Leyser reflekterar över ett människovänligt universum. Det är både intressant och tankeväckande.

Men den artikel som gör mest avtryck är skriven av professor Arne Rasmusson som ställer en rad kritiska frågor kring Per Ewerts omtalade bok Landet som glömde Gud. Ewert menar att Socialdemokraternas långa styre är främsta förklaringen till sekulariseringen i Sverige. Rasmusson kritiserar Ewert och menar att denne gör likhetstecken mellan kristendom och konservatism. Detta får som konsekvens att Ewert romantiserar tiden innan demokratin infördes i Sverige. Även frikyrkornas del i demokratiseringen blir osynliggjord med ett sådant konservativt nationalistiskt perspektiv. Rasmussons artikel visar hur viktigt det är med en tidskrift som Nod, där gudstro och kritik på ett trovärdigt sätt ryms på samma sidor.

Frågande inför urvalet av skribenter

Det jag kan ställa mig frågande inför är inte främst innehållet utan urvalet av skribenter. I det senaste numret är alla i övre medelåldern förutom två undantag. Och endast tre kvinnor medverkar där en skriver om konst, en om fotboll och en tredje intervjuar en medelålders man. Nod måste kunna bättre än så här. För hur ska fler generationer och det mångkulturella Sverige synliggöras? Hur kan modern teologisk forskning få större utrymme i stället för att man hänvisar till gamla tider, vilket Magnus Malm gör i sin artikel?

Nod behövs och förhoppningsvis kan nätverket runt tidskriften göra att västerländska gråsprängda män blir mer undantag än regel i tidningens spalter framöver.