Därför missade Ingemar ­Hedenius målet med sin kritik

Ingemar Hedenius skräder inte orden i sin bok. Han skriver utan omsvep om det han menar är ”kristendomens rent ­förståndsmässiga underlägsenhet”. Kristen tro är ”anstötlig för människans förnuft” och andra livsåskådningar är ”enormt överlägsna ur förnuftets synpunkter”. Inte så nyanserat således. Att vara troende är enligt Hedenius liktydigt med att vara mindre vetande. 
Vad är egentligen kunskap? Frågan kan i förstone verka trivial men är egentligen extremt komplex. 
Epistemologin, ett av filosofins stora klassiska om­råden, handlar just om vad man kan veta och hur man når kunskap. Jag skulle tro att de flesta av oss, oavsett om vi är filosofiskt skolade eller inte, är något mer ödmjuka inför kunskapsfrågan än vad Hedenius var på sin tid. 
 

Endast en samling celler

Ur ett strikt fysikaliskt perspektiv är ju var och en av oss endast en samling celler som tillsammans bildar en kropp som sällan är mer än två meter lång och som i bästa fall lever i upp emot ett sekel. Detta i ett universum som är nästan 14 miljarder år gammalt och vars utsträckning övergår vår föreställningsförmåga. 
Vår hjärna består av uppemot kanske 100 miljarder sammankopplade nervceller, och i detta nätverk uppstår bland annat det vi kallar för kunskap. Men hur kan vi veta att de föreställningar som uppkommer i hjärnan faktiskt på något meningsfullt sätt speglar verkligheten? Kan kunskap härbärgeras av neuron? 
Neurobiologin säger oss mycket intressant och viktigt om nervkretsar, minnen och synapser. Gott så, men på vilket sätt kopplar detta till kunskap och er­farenhet av kunskap? 
 

Hur uppkommer upplevelsen av kunskap?

Att kunskapen om det akademiska universitetsämne jag själv företräder på något sätt sitter i min hjärnas ­synapser, det vill säga i kopplingar mellan mina nervceller, det är jag övertygad om. Men hur uppkommer själva upplevelsen av kunskap i detta nätverk? Detta är det stora mysteriet om medvetandet, och den som aldrig förundrats över medvetandets natur har nog inte riktigt på djupet reflekterat över ­fenomenet. 
Det paradoxala är ju att själva denna reflektion använder sig att nätverket i fråga. Allt jag tänker, även mina tankar om tankar och kunskap – allt detta sker bakom pannbenet. 
Kopplat till frågan om kunskap är frågan om vad sanning är. I vilken mån korresponderar vår upplevelse av kunskap med verkligheten sådan den faktiskt är? Kan vi vara säkra på att vår hjärnas struktur gör det möjligt för oss att inte enbart pragmatiskt navigera i världen på ett sätt som är förenligt med vår överlevnad, utan att vår hjärnas uppbyggnad även är sådan att den kan ge oss en sann insikt i verklighetens natur? 
Helt säkra på det kan vi nog inte vara; hur skulle vi kunna vara det? Övertygelsen att vi genom kombination av empiri och förnuft kan få reell och sann kunskap om världen kan nog aldrig, hur rimlig den än ter sig, ”bevisas” på ett sådant sätt att total visshet kan uppnås. Vi måste helt enkelt tro att vår hjärna fungerar på ett sådant sätt att vetenskap är möjlig. 
Denna tro är rimlig och går att argumentera för på ett rationellt sätt, men den är en övertygelse som inte fullt ut kan ”bevisas” och på vars grund vi likväl tvingas leva på. 
 

Helt skilda fenomen

Som jag läser Hedenius förde han vidare och utgick från tanken att tro och vetande är helt skilda fenomen, att det mellan dem finns en ravin så bred att ingen kan stå med en fot på vardera ­sidan. ­Dikotomin är enligt honom ­total. Men i stället för att tala om tro och vetande som totala motpoler, i stället för att påstå att det finns ett oöverstigligt gap mellan dem, ter det sig inte rimligare att anta att det finns grader av övertygelser, att dessa kan vara mer eller mindre välgrundade, samt att de dessutom kan vara av olika art? 
Personligen har jag till exempel smärtmedicinska övertygelser, grundade i medicinsk veten­skap och beprövad erfarenhet. Jag drar mig inte för att kalla dessa övertygelser för kunskap. Men jag har också mängder av andra övertygelser – och det har vi alla. En del övertygelser är av existentiell valör; någon är till exempel ateist, en annan tror det finns en gud, en tredje anser sig veta att man aldrig kan veta något om denna fråga. Dessa tre övertygelserna går att argumentera för och emot, på olika sätt. Att påstå att det ena förhållningssättet automatiskt är förenat med oförnuft är knappast hjälpsamt eller rimligt. Det finns gott om resonabla ateister, resonabla troende, och resonabla agnostiker. Och på motsvarande sätt finns det intellektuellt självgoda ateister, och dito troende och agnostiker. 
 

Total kunskapsmässig skepticism

”Hur få är de ting som verkligen är bevisade!” utbrast Blaise Pascal (1623–1662) i sina Tankar. Så är det nog. Men det betyder inte att total kunskapsmässig skepticism är den mest rationella hållningen. Den hundraprocentige skeptikern sågar nämligen av den gren som han eller hon själv sitter på. För om vi verkligen inte kan veta någonting, hur kan vi då veta att vi inget vet? 
Man kan uttrycka det som att den totala skepticismen är reflexivt inkonsistent; tillämpad på sig själv kollapsar den. Det verkar alltså som vi är avskurna både från den totala vissheten och från den totala ovissheten. Tillvaron är inte bara svart och vit. Det finns en hel del grått också. 
 

Svart eller vitt

Färgen ”grå” saknas i Tro och vetande. För Hedenius verkar allt vara svart eller vitt. Trekvarts ­sekel efter att boken kom ut kan man fundera på hur en så pass polariserande bok kunde uppnå sådan status och till och med bli en klassiker? Kanske är det inte bara vår tid som lider av polarisering och mer eller mindre avsiktliga missförstånd? Kanske är dessa fenomen mänsklighetens ständiga följeslagare, i alla tider och kulturer? Skulle det till och med kunna vara så att vi alla på ett grundläggande plan tenderar att behöva fiender, om inte annat intellektuella sådana, för att hantera vår egen otrygghet inför tillvarons många frågetecken? 
Om dessa frågor i någon mån och i varje fall ibland kan besvaras med ett ja, då behöver var och en ställa sig den obehagliga följdfrågan: Vilka fiender kan jag själv måhända ha konstruerat för att göra tillvaron mer begriplig? 

Emmanuel Bäckryd
biträdande professor smärtmedicin