”Det enda jag velat är att dela tron”

– Tänk att jag fick bära med mig Jerusalemgården till ­Vetlanda. Det här har varit så helande för mig, säger Birgitta, vänd mot Vetlandas kultur- och fritidschef Stewe Jonsson.

– Jag känner mig lite som ­Pippi Långstrump som fick komma hem och bli omsluten.

Applåderna rungar från 250 åhörare som samlats trots regn och rusk för att lyssna när Birgitta Yavari-Ilan berättar om sitt liv och visar sina bilder.

Lockar stort antal besökare

Nästan lika många var samlade när Vetlanda Museum bjöd in till vernissage i mitten av juni, och sedan dess har utställningen om Birgitta Yavari-Ilans liv och konstnärskap lockat ett stort antal besökare varje dag. Det lär bli många fler innan utställningen avslutas den 5 november, för en dag som denna – när åhörarna i Withalasalen står i kö för att få prata med konstnärinnan själv – är det tydligt att hon påverkat många människors liv på djupet med sina bilder. Birgittas ansikte lyser upp när jag beskriver hur bilderna talat tro och hopp till mig själv.

– Det är det enda jag alltid har velat, att dela tron, säger hon.

Ville att hon skulle gå om sjunde klass

Att utställningen i Vetlanda skulle bli av var ingen självklarhet. Samtal började föras redan 2019 men Birgitta var motvillig och kände ingen längtan tillbaka till sin barndoms stad. Det kan man möjligen förstå. Det var här som teckningslärarinnan konstaterade om Birgitta att ”henne blir det ingenting av” och man ville att hon skulle gå om sjunde klass eftersom hon aldrig fick kläm på grammatiken och matematiken.

Men samtalen med Stewe Jonsson och Vetlanda Museum bar frukt. Kanske bidrog det också att goda vännen Carola Häggkvist stod på sig när hon och Birgitta passerade med bil genom Vetlanda under en semesterresa förra året: ”Det är klart att du ska göra det.”

Orginalverk från de tidiga åren

Utställningen blev verklighet och på många sätt är den unik. Besökare får ta del av originalverk från de tidiga åren med modellteckningar och novellillustrationer för Femina och Damernas Värld via teckningar från studietiden i New York till bilderna som skildrar hennes omtumlande möte med ­Jesus och de starka banden till Jesusrörelsen.

Inget av verken som visas är till salu. Birgitta har aldrig velat sälja sin konst, hon har alltför starka band till den själv och beskriver den som sin livsfrukt. Undan­taget gjordes för 50 år sedan när hon behövde frigöra pengar för att förverkliga drömmen om ­Jerusalem.

– En del av den konsten som såldes då har vi lånat in från privatpersoner till den här utställningen och Birgitta har även lånat ut konstverk från sitt hem i Jerusalem, berättar Stina Forsén, som varit med och byggt utställningen.

Vi får titta in i Jerusalemgården

Det som ger besökaren en extra dimension är rummet som utgör själva hjärtat av utställningshallen. Här får vi titta in i Jerusalemgården, Birgittas hem, med hjälp av Johan Ericsons fotografier i naturlig storlek och personliga föremål. Till sitt hem bjuder Birgitta in besökare från hela världen med öppen famn. En promenad med hunden kan ofta sluta med att hon kommer hem med en hel turistgrupp som får titta in bakom den blå dörren och ta del av hennes kreativa oas.

Den 79-åriga konstnärinnans önskan är att Jerusalemgården ska leva vidare som guesthouse och museum den dag hon är borta, en mötesplats där hennes konst och syn på livet får leva kvar.

Men just i dag är mötesplatsen Vetlanda, och mötet med Birgitta Yavari-Ilan som person överraskar. Hon framstår som så liten, nästan spröd, där hon leende samtalar med besökare. I själva verket handlar det om en kvinna som mött svåra motgångar i livet. Två män har lämnat henne och även det tredje äktenskapet tog slut efter tolv är när hennes make, psykologiprofessorn och pastorn P Elliot Smith gick bort i cancer. Hon har också förlorat ett av sina tre barn, sonen Eliel, i svår sjukdom. Dessutom har hon valt att bo i ett land som präglas av oroligheter och djupa konflikter.

– Är jag rädd? Nej. Fruktar jag något ont? Nej, jag kan inte säga det.

Birgitta citerar den 23:e Psaltarpsalmen som hon fick lära sig utantill i skolan: ”Herren är min herde. Om jag än vandrar i dödsskuggans dal fruktar jag inget ont för du är med mig.”

Birgittas tro på kärleken från Gud och kärleken mellan människor är lika stark som någonsin.

– Kärleken ger aldrig upp. Den kommer alltid att vinna – om man låter den, säger Birgitta.

Arbetar på en ny bok

Hennes hjärta gror fortfarande av drömmar och hon fortsätter att ”samla pärlor av visdom och skönhet”. Arbete pågår med en ny bok som kommer att släppas i höst och hennes klassiska almanackor har fått nytt liv tack vare Marcus förlag. Och Birgitta hoppas på många fler besökare hemma i Jerusalemgården.

– Det är tacksamhet som gör att jag vill hålla min blå dörr öppen. Sorgen har breddat mitt hjärta och fått mig att sjunga i en djupare ton, men tacksamheten har fått större plats än sorgen. Att ha älskat och ha lidit är att kunna tala många språk. Jag är inte ensam om att uppleva något sådant, och ibland får man sätta ord på det för att hjälpa någon annan.