Sofia Camnerin: Ekumenik är svaret på de flesta problem

Samtidskulturen förespråkar acceptans och kyrkan talar tidlöst om försoning. Båda har sina poänger, minst sagt. Men budskapet kan också användas i överslätande syfte.
Därför väcker titeln på Sofia Camnerins nya bok intresse. Stå ut med de andra heter den och handlar om hur man kan arbeta för enhet utan att upplösa de skillnader som finns. Det är en bok om att både värna och verka över gränser – privat, kyrkligt, politiskt.
Sofia Camnerin är teolog och generalsekreterare för Sveriges kristna råd (SKR) och satt fram till i fjol i Kyrkornas världsråds (KV) centralkommitté. Boken bygger på lärdomar från arbetet i de båda organisationerna, liksom från ­tiden som biträdande kyrkoledare i Equmeniakyrkan.

Föddes ur brådskande frustration

Hon säger att boken föddes ur en brådskande frustration.
– Hela förra våren var turbulent. Rysslands angreppskrig hade startat och gjorde det tydligt att kyrkan inte är oskyldig utan i högsta grad indragen. Kyrkornas världsråds generalförsamling och möte med dess central­kommitté närmade sig, där många konflikter skulle mötas i samma rum. På Sveriges kristna råd jobbade vi med våra nationella kriser. Under hösten stod riksdagsvalet för dörren, det offentliga samtalet blev hårdare och hårdare.
Och så klimatnödläget på det, där behovet av aktion är akut samtidigt som de bromsande rösterna är starka.
Sofia Camnerin började skriva för att visa hur mycket lärdom det finns att hämta ur den ekumeniska erfarenheten och ur den feminist- och befrielseteologiska tradition som hon står i. Hennes personliga husteolog, amerikanska Rita Nakashima Brock, med sin analys av ambivalens och tvetydighet, är närvarande i boken. Det är även Sofia Camnerins bakgrund som mamma till ett (nu vuxet) barn med särskilda behov.
– Genom honom har jag sett hur svårt människor har att hantera avvikelse. Med boken vill jag visa hur ekumenik inte handlar om att samarbeta för att ha det trevligt, utan att det på djupet är ett svar på de flesta problem vi ser i världen i dag.

Handfasta tips

Läsare som söker handfasta tips hittar dem i form av blå och orangea kort. De används i KV:s generalförsamling och är en väg till beslutsfattande via konsensus. Sofia Camnerin beskriver hur man steg för steg går framåt mot formuleringar alla kan enas kring.
Med de så kallade indikatorkorten visar varje delegat sin ståndpunkt. Orange kort betyder medhåll, blå betyder att man inte instämmer.
– När ordföranden noterar att mängden blå kort är många ber hen någon gå fram och säga vad man motsätter sig. Efter det försöker man hitta en ny skrivning. Det blå kortet har räddat mig själv många gånger, det är ett sätt att protestera när det blir outhärdligt.
Metoden kräver aktivt presidium och gott om tid, säger Sofia Camnerin. Belöningen är den gemensamma processen där åsikter kan omprövas även om man inte landar i att alla tycker samma.
– I täta gemenskaper, som den lokala församlingen, kretsar enhetstanken ofta om att vi skall tycka likadant, vilket gör att vi börjar kontrollera varandra. I stället kan man förlägga en­heten i ett utrymme i mitten, utanför oss själva.
Det är en uppmaning om att inte ta enhetsidealet så personligt.

Värdet av sårbarhet

Samtidigt pekar Sofia Camnerin på värdet av sårbarhet. Något som kräver att det allra mest personliga ges plats.
I boken beskriver hon en ­specifik händelse i KV:s centralkommitté. Ärendet gällde frågan om upp­förandekod under den kommande generalförsamlingen. Flera delegater menade att policy­dokument är onödiga och att det räcker med Bibeln.
En kvinna reste sig då och sa ”Jag är själv överlevare av sexövergrepp och vet att det inte räcker med Bibeln”. Efter henne anmälde sig ett antal talare som med Bibeln som grund argumenterade emot.  
– Det höll på att aldrig ta slut, det blev som ytterligare en kränkning. Då ställde sig en ung kvinna vid mikrofonen. Under tårar förklarade hon att detta var det värsta hon varit med om. Hur kan vi göra såhär mot varandra, sa hon. Det blev alldeles tyst i lokalen.
Efter debatten gick en av de mest hårdföra motståndarna till förslaget fram till den unga kvinnan. Mötet mellan dem blev starkt, berättar Sofia Camnerin.
– Jag har som feministteolog värjt mig mot hur vi i kyrkan talar om sårbarhet på ett sätt som riskerar att förstärka och glorifiera lidande. Samtidigt har jag fått erfara den kraft som blir förlöst när vi släpper våra försvar. När vi erkänner vår ofullkomlighet uppstår gemenskap.
Vad kräver då de skarpaste av lägen? Som det världen står i nu, i och med Rysslands angreppskrig på Ukraina. Sedan februari i fjol har samtalet i både SKR och KV kretsat kring frågan om den ryskortodoxa kyrkans roll. Många har redan från start menat att den bör uteslutas. Det är en ståndpunkt som växer sig allt starkare.

Uteslutning riskerat att skapa större antagonism

Sofia Camnerin säger att uteslutning riskerar att skapa ännu större antagonism och jämför med FN, en organisation som inte kastar ut medlemmar.
– Som kyrkor på den här jorden utgör vi en gemenskap, det är ett faktum. Den ryskortodoxa kyrkan är dessutom världens största ortodoxa kyrka. Organisationerna är indelade efter kyrko­familj, frågan handlar bland annat om vad den ortodoxa familjen vill. Det finns länder där som ser på Ryssland med helt andra ögon än vi och som är tacksamma för att Ryssland stått upp för dem.
Vid sidan av den komplicerande politiska nivån finns den relationella, poängterar Sofia Camnerin. Den ryskortodoxa kyrkan fanns tills helt nyligen även i Ukraina, där dess metropolit fördömde kriget. Och den rysk­ortodoxa kyrkan i Sverige tar emot ukrainska flyktingar.
Från både SKR:s och KV:s sida följer man utvecklingen noga. Vilka bedömningar som kommer göras beror på händelsförloppet.

Jämför med en krisande familj

Sofia Camnerin jämför med ­situationen i en krisande familj.
– Det krävs otroligt mycket för att säga till en familjemedlem att du inte längre vill ha med den att göra. Det hindrar inte att du kan komma till en punkt där relationen för din egen blir enbart destruktiv. För mig som generalsekreterare i SKR är den rysk­ortodoxa kyrkans roll en fråga om vilket utrymme vi har att upprätthålla vår integritet, att vi kan fortsätta att säga sanningen. Och sanningen är att detta angreppskrig är djupt orättfärdigt.
Bland kyrkans bilder av enhet finns två huvudtyper. Den ena går ut på att kyrkor och samfund kommer från en gemensam stam och därefter har förgrenat sig. Den andra om hur kyrkans skilda källflöden ska rinna ut i en gemensam flod.
Själv efterlyser Sofia Camnerin metaforer som utmanar den västerländska kristendomens linjära bilder och hjälper kyrkan att ta itu med verkligheten här och nu.

Måste vända blicken utåt

– På församlingsnivå behöver vi komma längre än att tänka att det är fint att vi kan besöka varandras kyrkor. Vi måste vända blicken utåt, mot den globala nöden och fråga oss vad vi där kan svara på gemensamt.
En värld i upprustning, en klimatkrisande jord och en kulturkrigande offentlighet. Nog kan, och skall, kyrkan bidra i en polariserad tid, menar Sofia Camnerin.
– Vi är kallade att arbeta för det. Vi tror på en Kristus som orkade med verkliga skillnader, som hela tiden rörde sig i utkanterna och de minst väntade sammanhangen.