När jag började läsa Philip de Croys Boken för dig som en dag ska dö hade vi på min arbetsplats (tidningen Kyrkpressen i Helsingfors) precis fört en diskussion om vilka av oss på redaktionen som någon gång sett en död människa. Det visade sig att jag – trots att jag var den äldsta av oss – hörde till dem som aldrig någonsin sett någon död. Det här väckte bestörtning hos kollegerna: hur var det möjligt?
Det finns en orsak till att det är så: dels är jag uppvuxen i en storstad, där visning av döda varit något av ett undantag, dels har jag tackat nej till att se mina mor- och farföräldrar efter döden. Philip de Croy skriver att vi i vår tid föredrar att hålla döden på replängds avstånd, och det är precis det jag gjort. Boken träffar mig på ett ställe där det ömmar.
Det jag uppskattar allra mest med ”Boken för dig som en dag ska dö” är dess rakhet och saklighet. de Croy skriver om svåra personliga förluster: sin pappas död i ALS, om sin vän som blev mördad. Han gör det i samma ton som han skriver om hur en kropp tas om hand efter döden, eller om ceremonier, riter och ordningar för döden. Eftersom döden väcker så starka känslor hos de flesta av oss är hans svala saklighet tröstande. Jag påminns om en diskussion jag och en släkting förde inför släktingens snart förestående förlossning: det bästa med barnmorskor är deras lugna kompetens. ”Så här ska du göra. Nu händer det här.”
Eftersom döden för de flesta av oss känns som den ultimata kontrollförlusten tröstas vi av att ledsagas genom främmande landskap av dessa dödens lugna barnmorskor: experter på palliativ vård, begravningsentreprenörer, anhöriga som tvättar och klär kroppar, präster och andra som ansvarar för dödens ceremonier.
Här finns mycket som är nytt för mig, nytt och intressant. Till bokens finaste partier hör det de Croy skriver om sorg och hur vi som vänner och anhöriga kan stöda och närma oss den som har mist en kär person. ”Vad du än försöker säga känns det kanske otillräckligt, futtigt eller till och med dumt. Men en sak ska du veta, och det är att för den som är sjuk och för dem som lämnats i sorg är det inte frågan om att du ska hitta de rätta orden. Det är att du ska säga något alls, och än viktigare, finnas där.”
Alltså är livet i dödens närhet kanske att laga mat åt någon, eller att vakta någons barn, att gå ut med en hund, att vattna blommor.
”Boken för dig som en dag ska dö” är givetvis en bok för oss alla, men kanske framför allt för oss som känner för att backa lite varje gång döden kommer oss nära. När de romerska generalerna återvände hem i triumf efter ett krig möttes de av en slav som höll ett kranium och viskade en påminnelse i generalens öra: Respice post te, Hominem te esse memento, memento mori. Se dig omkring, minns att också du är en människa och att du en dag ska dö.
Den här boken är den viskningen.
FOTNOT: Philip de Croy är medarbetare på Sändarens ledarsida.
SOFIA TORVALDS
Philip de Croy skriver att vi i vår tid föredrar att hålla döden på replängds avstånd, och det är precis det jag gjort.
Fakta: Boken för dig som en dag ska dö
Philip de Croy
Verbum
LÄGG TILL NY KOMMENTAR