Bach står högst upp på listan, svarar Mats Nilsson när jag frågar om favoritkompositör.

Under årens lopp har han dirigerat barockmästarens alla stora verk. Och många år som musiker har det blivit, bland annat fem i Australien där han dirigerat i Sydneys ikoniska operahus. Ibland med tillfälligt ihopsatta körer med flera hundra sångare och jättepublik.

– Jag blev headhuntad 1997 av Sydney Philharmonia Choirs. De ringde och sa att de betalar resan till en audition, så jag svarade ja.

Ett besked han inte ångrar.

Sydney fantastisk stad

– Folk är trivsamma och Sydney är en fantastisk stad, så ­gemensamt tycke uppstod. Kontraktet förlängdes i några omgångar tills jag själv valde att flytta hem. Jag är glad över att få ha upplevt den perioden.

Australien var inget nytt resmål för Mats, han hade redan v­arit där innan de fem åren i Sydney. Och han har återvänt.

– Det har blivit 19 resor totalt, jag skall nog komma upp i 20!

Första Australientrippen gjordes med Eric Ericson, den legendariske körledaren, som Mats Nilsson studerat för.

– Eric Ericson har påverkat mig mest. Att få sitta med och se hur han jobbar, att vara i hans omgivning.

Väckte passion för Bach

Två andra som betytt mycket är Gunno Palmquist, som såg Mats fallenhet för att kördirigering, och Anders Öhrwall, en mer okonventionell dirigent, som väckte hans passion för Bach.

Bara barockmusik? undrar ­reportern. Ingen modern konstmusik? Jo, visar det sig:

– Jag har varit med om uruppföranden ibland och gillar de etablerade nutida, både levande och döda.

Han nämner Sandström, Bäck och Lidholm.

Men det kommer också många helt nya och fina tonsättare, inte minst kvinnliga. Och så följer ännu en räcka namn.

Hans namne med efternamnet Larsson Gothe, operatonsättaren som Sändaren skrev om i vintras (och som också har värmländska rötter), har han samarbetat med under en turné. Nu är de båda engagerade i Equmeniakyrkans sångarförbunds musikfest i slutet av maj.

Med Larsson Gothe delar han också frikyrkobakgrund.

– Jag är uppvuxen i Arvika missionskyrka. Pappa var missionsförbundare och mamma baptist. Utan den bakgrunden hade jag aldrig varit var jag är i dag.

Klarinett i missionskyrkan

I missionskyrkan blev det klarinett, senare sång och piano och så småningom dirigering och arrangemangsskrivning.

I dag är Mats Nilsson medlem i Immanuelskyrkan i Stockholm, men besöken där blir ganska få på grund av anställningen i Maria Magdalena vars gudstjänster ofta kolliderar med Immanuelkyrkans.

Ingesunds musikskola

Efter gymnasiet fortsatte Mats Nilsson på Ingesunds musikskola, också den i Arvika. Och sedan på den skola i Stockholm där han nu är professor.

– Det är viktigt, svårt, spännande och intressant att undervisa. Jag har fantastiskt fina studenter.

Varje år händer det att han får ögonen på någon student som begåvats med särskild talang och som han anar kommer att bli ­något stort.

– Men alla är jätteduktiga och kommer att få jobb, behovet är stort av kyrkomusiker.

Är det då någon konsert under alla år som du särskilt minns?

– Det är nog min diplomkonsert med Radiokören i Berwaldhallen 1990. Den blev kronan på min dirigentutbildning vid musikhögskolan.

Musikfest 2022 – Till jordens yttersta gräns

Under Kristi himmelfärdshelgen kommer Immanuelskyrkan i Stockholm att fyllas av musik. Runt 150 korister från hela landet kommer.

Det är färre än normalt, bland annat på grund av att körverksamheten i församlingarna varit på paus under pandemin och först nu kommit igång, säger Anders Andersson, operasångare och en av de ansvariga för musikfesten. Liksom Mats Nilsson är han värmlänning (de bor för övrigt grannar med varandra och framträder ibland tillsammans).
– Det blir en spännande utmaning att få ihop allting på så kort tid, lägger Mats Nilsson till.

Under avslutningskonserten på lördag eftermiddag kommer Lars-Erik Larssons ”Förklädd Gud” att framföras.
– Skrevs ju 1940, mitt under brinnande världskrig. Det känns fint att få framföra det just i denna tid, med sitt budskap om medmänsklighet och hopp! kommenterar Mats Nilsson.
Till Missionsförbundets 100 årsjubileum 1978 skrev Sven-David Sandström Tystnar ofta nog vår sång – ett verk som bygger på O hur saligt att få vandra. Detta kommer också framföras, liksom Mats Larsson Gothes nyskrivna fortsättning Intet mörker där skall vara.