Fantastiskt och sorgligt om Brickens sista halvår

Den sitter som ett slag i magen och väcker så mycket egna tankar och känslor samtidigt som den syr ihop en hel tidsperiod som i stora delar var den, som lade grunden till den svenska modellen och välfärden i vårt land.

Döende i cancer

Jag har gruvat mig för att Bricken kanske skulle dö, när jag har läst de senaste böckerna. Vibeke är inte en författare som värjs det sorgliga, svåra och det naturalistiskt obehagliga. Så inför den sista boken tog jag mig faktiskt rent av friheten att fråga författaren själv, om det var dags för Bricken att dö nu. Och Vibeke konstaterade att tiden ju gått både i sågverkens, folk­rörelsernas och Brickens tide­varv och därför kommer hon såklart att dö. Mycket riktigt så vet också läsaren redan från början, i Stockens väg mot havet, att Bricken är döende i cancer.

Boken utspelar sig 1943, under Brickens sista halvår, då hon har tid för reflektion, avslut, förlåtelse och acceptans kring det som varit – och inte varit.

Besvärjande upprepning

Återkommande hos den mångfalt prisbelönta Vibeke, är stilfigurerna i den signifikanta berättarteknik som innebär en närmast besvärjande upprepning av ord, fraser och händelser. Det är vackert men kanske inte alls självklart för en läsare att riktigt förstå och avkoda. Men i denna avslutande, åttonde bok, där Bricken trots sitt hårda liv faktiskt fyller 75 (urgammal i den miljö hon levde i), känns de där upprepningarna självklara, nästan genialiska i hur de skildrar en åldrad människas tankemönster: Hur det som skaver återkommer om och om igen, hur både svåra relationer och livets guldkorn också letar sig tillbaka in i medvetandet: ”Först nu på gammeldagarna kommer tanken; var det jag som var för oförsonlig?”

Sågverksfabrikernas uppgång och fall

Och sen tar livet slut. Den enskilda människans tid blir så tydligt bara ett utsnitt ur den pågående evighetens tid. Brickens liv följer tidsmässigt sågverksfabrikernas uppgång och fall, som fungerar som ett grepp att skildra folkrörelsernas parallella utveckling.

I Vibekes naturalistiska, närgångna beskrivningar är det nu inte svetten i slitet vid brädgården, kapade fingrar i sågen eller berusade makar som finns kvar. I stället är det mycket en icke-miljö som skildras: Hur tyst det är när sågarna inte sjunger som ett ständigt bakgrundsljud, hur tomt det är i viken utan alla fartyg från fjärran länder på redden, hur tomt det blir när järnspisrummet inte längre inhyser mängder med barn och kostkarlar. Men det är inte bara den yttre tystnaden som skildras utan också en inre; en saknad av idealism och lojalitet när församlingen flyttat, storstrejkerna är bortglömda och allt fler drömmer om en personlig framgång mer än förbättringar för ett kollektiv. ”Det var det där att inte vara nöjd, att gapa över så mycket och till varje pris vilja ha något eget. Det är förstås något som ligger i tiden, som legat i tiden ett bra tag nu får man väl säga”, tänker Bricken om egnahemsbyggandet.

Fantastisk bokserie

Vibeke Olsson har satt punkt för en fantastisk bokserie som skildrar så viktiga komponenter av hur Sverige grundlade sin välfärd, utan oreflekterade förenklingar eller förhärligande. Måtte många läsa den för att förstå en möjlig tillvaro bortom egoismen.