Ingela mediterar med nål och tråd

När man besöker Ingela Bertilsons hem på Klädesholmen så ser man genast att här bor en kreativ person. Den hemtrevliga lilla lägenheten med det attraktiva läget och sjöutsikt rymmer bara en del av allt det hon har skapat sedan hon började brodera.

Här finns bland annat Meditationsdraperiet med 250 små bilder som berättar om Ingelas liv och den broderade busstidtabellen med avgångstider från alla stationer från Klädesholmen till Stenungsund. På en av väggarna hänger broderiet 100 sommardagar som en dokumentation av sommaren 2019.

– Allra roligast tycker jag att konversationen mellan mig och min väninna Barbro i Stockholm är. Vi har under många år broderat brev till varandra. Det går till så att jag eller hon börjar med ett broderi på ett större tygstycke. Sedan skickar vi det i retur och den som har fått det broderar ett nytt motiv för att sedan skicka tillbaka det till avsändaren.

Behöver inte tänka på att sy korrekta stygn

Ingela säger att det är något som frigörs inom henne när hon broderar. Det enda som behövs är nål, tråd och något att brodera på. Med fritt broderi går det att brodera på nästan alla material och man behöver inte tänka på att sy korrekta stygn eller göra snygga baksidor på handarbetet.

Ingela tycker särskilt mycket om att arbeta på tyger som färgats av rost eller jord och hon ­letar ofta efter små rostiga saker att använda till sina broderier.

– Oftast vet jag inte hur resultatet ska bli. Bilden skapas under tiden man broderar. Det är något meditativt i att låta nålen vandra lite som den vill på ett underlag som kan vara i princip vad som helst: en gammal duk där fläcken aldrig gick att tvätta bort, eller den ärvda duken som gått sönder i tvätten eller i mangeln.

Det är en speciell känsla att bara låta nålen gå utan att veta hur slutresultatet ska bli.

Ingela är medlem i Täcklebo broderiakademi som består av ett tusental kvinnor i Sverige. Gruppen är del av en större rörelse som finns över hela världen där kvinnor broderar, syr och lagar.

– Man talar ibland föraktfullt om förspilld kvinnokraft, men det är det absolut inte. Det handlar om att göra något vackert och användbart av det som kanske annars skulle ha slängts bort. Att ta tillvara det kvinnor i tidigare generationer har gjort har blivit allt viktigare i ett slit och släng-samhälle.

Skapandet var en del av vardagen

Ingela är uppväxt i Ucklum, i Stenungsunds kommun, på en gård där skapandet var en del av vardagen. Broderandet har gått i generation och Ingela och hennes syskon har många vackra broderier inte bara av mamman utan också från mormodern och farmodern.

– Mamma lämnade efter sig många broderade dukar och fina garner. Ingen av oss barn hade en tanke på att ta upp broderiet och därför lämnade vi allt till till Röda korset. Jag har bara några dukar som blev kvar i familjens ägo och som jag nu använt som grund för nya broderier.

Det var en arbetskamrat till Ingela som lockade med henne till en kurs i fritt broderi. Sedan var det kört, tillägger hon.

– Här behövde man inte räkna trådar eller få till perfekta stygn. Det fria broderiet gav bara ren skaparglädje. Det är en speciell känsla att bara låta nålen gå utan att veta hur slutresultatet ska bli.

Ingela har gått flera kurser där hon träffat andra som broderar och som gett henne inspiration att våga utvecklas. Ett par gånger har hon fått Täcklebo broderiakademis stipendium. Medlemmarna i akademien lägger utmaningar till varandra på internet och redovisar slutresultatet digi­talt.

Fick stipendium 2020

Den största utmaningen och glädjen har nog ändå de frihandbroderade bilderna om författaren och pedagogen Ellen Keys liv och tankar varit. Ingela fick 2020 ett stipendium som innebar att hon under två veckor har fick bo i Ellen Keys kända hus Strand. Hon har vid flera tillfällen besökt huset som inspirerat henne. Resultatet har blivit en broderad dagbok från Ingelas vistelse där.

– Att bara få vandra omkring i detta vackra hus och titta på interiörer och ta in de vackra färgerna och mönstren var underbart. Ellen Key var en radikal feminist och jag vet inte om vi egentligen hade så mycket mer gemensamt än att vi båda uppskattar det vackra runt om oss. Ellen Key var ju konstnär genom sitt författande och brevskrivande, men hon ansåg att broderi och annat hantverk var slöseri med kvinnors tid.

Hon tror att Gud finns på platser och i människor där man kanske inte anar det om man inte vågar öppna upp för ett samtal om det viktiga i livet. Ingela har själv erfarenhet av det kan vara lättare att samtala om livets väsentlig­heter om man har ett broderi i handen.

Ett av de finaste minnena hon bär med sig är samtalet med syster Antis femåriga barnbarn som fått eget tyg att brodera på. Plötsligt frågar han Ingela om hon tror på Gud det blev ett fint samtal och när han kommer hem och berättar för sin pappa så konstaterar han självklart att det är sådant man gör nar man broderar.

Varit missionär i Afrika

För Ingela som varit missionär i Afrika och pastor i Göteborg (Evangeliska Frikyrkan) och de senaste åren arbetat som diakon i Svenska kyrkan i Stenungsund är det viktigt att tron får ta sig praktiska uttryck i mötet med människor. Det sociala livet som pensionär på en liten ö skulle kunna tänkas bli ensamt och en smula isolerat. Men inte för Ingela som älskar att prata med människor hon möter. Här hon också en fin gudstjänstgemenskap både i EFK-församlingen och i Svenska kyrkan.

Det enda smolket i bägaren är just nu synen som försämrats allt mer de senaste åren. Fortfarande klarar hon att brodera med rätt ljus men hon har förlorat en del av färgseendet.

– Det kan kännas oroligt, men det får bli vad det blir. Jag kommer att brodera så länge jag kan och kontakten med vänner som jag fått genom broderiet kommer alltid att betyda mycket för mig, säger hon.