Frikyrkokulturen sedd genom kameralinsen

Både äldre och nyare delar av konstnärskapet är representerade, det äldsta verket visades redan 1999. Ändå är utställningen inte en traditionell retrospektiv.

Anledningen är det specifika urvalet. De verk av konstnären och fotografen Carl Johan Erikson, som nu ställs ut i Österängens konsthall i Jönköping har nämligen ett tydligt tema: frikyrkan och dess historia. Själv är han ett barn av 70- och 80-talets frikyrklighet. Carl Johan Erikson växte upp i pingströrelsen.

När han nu återvänder till sina tidigare verk upptäcker han nya saker. Som i projektet TANK 1-46, där Carl Johan Erikson har dokumenterat dopgravar från svenska landsbygdskapell.

– När jag gjorde bilderna ­användes fortfarande en del dopgravar. I dag är alla ur bruk. ­Bilderna i sig har blivit ett historiskt dokument. Eftersom samhället förändrats har materialet också gjort det.

Han säger att det blivit tydligt för honom hur kameran fungerat som ett skydd samtidigt som den gjort det möjligt att utforska ett känsligt ämne.

– I många av verken har jag riktat in mig på extrema företeelser, även om det inte kändes extremt när man var med. Men jag har inte närmat mig min personliga tro. Det har varit lite för läskigt att göra det.

Varför?

– När man var ung var man med i frikyrkan till hundra procent. I tonåren kom punkten som många vittnat om, då det uppstod en inre konflikt och man lämnade tvärt. Allt i linje med vad man växt upp med, att antingen är man med eller inte. Samtidigt går den andliga dimensionen inte att stänga av. Det jag öppnade upp för då, vart tog det vägen? Kanske är det den frågan jag hela tiden cirklat runt när jag dokumenterat de här artefakterna och fenomenen.

Politiska dimensioner

Med åren har han upptäckt allt mer av det frikyrkliga arvets politiska dimensioner. Om hur radikalt det baptistiska dopet en gång var och i vilken utsträckning väckelsen var en proteströrelse.

– Vuxendopets kultur och rekvisita är bara en av flera frikyrkliga företeelser som Carl Johan Erikson dokumenterat. Han har också skildrat tron på under och helande, med sin egna syster som exempel, liksom tungotal.

Uppmärksammad i kristen press

Redan tidigt blev hans konst uppmärksammad i kristen press. Hans motiv har också välkomnats i en annars ofta sekulariserad utställarbransch.

– Min första utställning var just om dopgravarna, den blev omskriven i både Dagen och Dagens Nyheter. Till galleriet kom då en helt ny publik, bland annat många personer från romska församlingar.

Sedan 1990-talet har relationen mellan religionen och konstvärlden fördjupats, menar Carl Johan Erikson. I dag finns många unga konstnärer som låter den personliga tron vara en del sin konst. Så var det inte när Carl Johan Erikson debuterade.

Utställningens titelverk, Jerusalemmodellen skala 1:800, kan verka avlägset uppväxten i sydöstra Småland. I själva verket har det många personliga förgreningar, varav flera som han inte kände till från början.

Bibelns Armageddon

Vägen är vindlande och började med att Carl Johan Erikson reste till Israel för att utforska den plats som anses vara Bibelns Armageddon, där antikrist ska samla sina trupper inför den slutliga striden. Platsen lockar varje år hundratusentals turister. Carl Johan Eriksons fotografier, som kommit ut i bokform, skildrar hur mytologin krockar med verkligheten.

– Platsen är ganska intetsägande. När jag fotograferade den såg det ut som Östergötland på vintern. Det var intressant att fånga den trista omgivningen med tanke på hur laddad den bakomliggande idén samtidigt var, tanken på apokalypsen var närvarande under hela min uppväxt.

I utställningen visar Carl Johan Erikson bland annat klipp från filmen En tjuv om natten, en amerikansk apokalyptisk thriller från 1972 som fick stor spridning i svensk frikyrklighet.

I samband med projektet Armageddon – The End. En topografisk undersökning åkte han till Jerusalem för att även där utforska relationen mellan verklighetens stad och föreställningarna som den omges av. När han stod på Oljeberget kom han att tänka på Nåsfararna, de som Selma Lagerlöf skildrade i sin roman Jerusalem.

Sagt och gjort. Carl Johan Erikson reste till Nås, för att där stöta på en av rörelsens inspirationskällor, författaren F Fransson, en på sin tid världsberömd predikant. Där upptäckte han också att Franssons bok Himlauret, som förutspådde Messias återkomst till 1898, skrevs på just den plats som Carl Johan Eriksons släkt kommer ifrån – Tångböle i ­Jämtland.

Hållplatserna fram till det slutliga verket är än fler och passerar även vår egen tid i form av ett reportage om generalen Uzi Narkiss och hans roll under sexdagarskriget. Carl Johan Erikson var med och gjorde reportaget i Jerusalem för tidningen Dagen 1987, där han då jobbade som fotograf.

Resan till Israel hade han fått av sina föräldrar.

– Vi var nio syskon. Alla fick en resa dit, det ingick i vår religiösa uppfostran.

Berättelse om tidens slut

Carl Johan Eriksons arbete speglar den unika väv av föreställningar om då, nu och sedan som den frikyrkliga världen utgörs av och visar hur det personliga liv­et ingår i en berättelse om tidens slut.

Som konstnär fascineras han över krocken mellan de storslagna visionerna och frikyrkans starkt nedtonade estetik.

– Den praktiska funktionen står i centrum, konstverk såg man ingen nytta med. Ta dopet, en central transformation i kristen tradition. Trots det är dop­gravarna instrumentellt formgivna. När jag reste runt för att fota mötte jag många äldre damer, det var ofta de som hade hand om de gamla församlingshusen. ”Det här är väl inget att fotografera”, tyckte de. För dem var det något världsligt bara, det var de andra dimensionerna som var viktiga.

Nu ser han fram emot att ställa ut i just Jönköping, en stad präglad av frikyrkorna och deras historia. För ett antal år sedan ställde han ut på stadens länsmuseum.

Då kom många besökare med rötter i frikyrkan. Bland annat kom en pastor dit och talade om dopteknik. Han berättade om hur man ibland döpte ”framåt”, till skillnad från den vanliga metoden då man låter kroppen falla bakåt.

Carl Johan Erikson har genom åren fått se hur hans konst har öppnat dörren till både ett personligt och kollektivt förflutet. Genom verken har många med erfarenhet av frikyrkan fått se sin egna historia gestaltad på ett nytt sätt, menar han.

Vad är det unika för den generation av frikyrkobarn du tillhör?

– För min del handlar det om upplevelsen av att stå lite vid sidan av folkhemmet. Vi tillhörde inte riktigt samhället utan både sågs som och kände oss speciella. Frikyrkligheten hade sina egna tidningar, sin egna bank och försäkringsbolag. Samtidigt fanns en fantastisk gemenskap i den här parallella världen, kring idéerna och tron. När man var på konferens fick man alltid nya kompisar. Samtidigt som jag var rädd att inte vara redo när Messias skulle komma tillbaka kände jag mig väldigt trygg.