Fysikprofessorn betraktar universum med stoiskt lugn

Mänskligheten är ett ögonblick i universums historia; dess plats i universum en pytteplanet i utkanten av en perifer galax. I sin dumhet håller den långsamt och smygande på att utplåna sig själv. Men universum bryr sig inte, inte livet på jorden heller. Både universum och det biologiska livet kommer att fortsätta när människan är borta. 
Så lyder fysikprofessorn Ulf Danielssons evangelium i essäsamling En sekund i evigheten .
Ulf Danielsson framträder i de flesta av sina betraktelser som en solitär som dras till den stillhet och tystnad som tillåter honom att betrakta universum och mänskligheten lite på avstånd. Här och var skymtar det fram att hans verkliga liv är betydligt mer socialt än den persona som framträder i hans sekulära postilla med texter från hans Tankar för dagen och Vinterprat i P1. 
Men det är på avstånd, i stillheten utan distraktioner, som människans intighet visar sig som tydligast för Danielsson. Samtidigt är det också där som det sublima framträder. Det är i alla fall så jag tolkar den vördnad som Danielsson uttrycker inför de svindlande perspektiven.
 

Människans skörhet

Danielsson betraktar människans skörhet och förestående undergång med vad som närmast kan liknas vid stoisk eller buddistisk acceptans. Hade han varit mer existentialistiskt lagd hade han manat läsaren att skapa sig en livsmening, men han avstår. Hade han varit mer profetiskt lagd hade han avkrävt oss omvändelse och bättring. Men han nöjer sig oftast med att iaktta och beskriva.
I några essäer skimrar en mindre iakttagande och mer ömsint sida fram. Människan är i egenskap av levande materia något sällsynt och värdefullt. Hon har tillhörighet med den värld som hon lever i. Här kommer Danielsson nära uppmaningens modus. Människan behöver förstå att livet är sårbart, att hon inte är en främling i universum och ekosystemet utan helt och fullt en del av den. Hon kanske till och med behöver försaka något för klimatets skull. 
Man förstår att Danielsson trots allt inte helt och fullt accepterar sakernas tillstånd utan hoppas att människan ska kunna övervinna sin dumhet genom att förstå och värdesätta sin plats i kosmos.

Driven berättarteknik

Berättartekniken i essäerna är driven och njutbar. Vardagliga situationer och mytiska berättelser vävs skickligt ihop med astronomi och fysik för att kunna beröra frågor om människans plats i tillvaron. Varje betraktelse är ungefär tre sidor lång, perfekt för den som vill sätta sig ned några minuter, kastas ut i evigheten för ett ögonblick och få nya perspektiv på livet.
Jag märker hur kristet präglad jag är när jag tar del av Danielssons tankar. Ja, människan är helt och fullt en del av skapelsen, men hon transcenderar den också; hon är både ett däggdjur och Guds avbild. Ja, hennes liv är kort och skört, men hon har också evigt hopp. 
Visst, man kan reflektera över människans lott genom att på avstånd blicka ut över universum och evigheten – även i kristen tradition uppmuntrar vi människor att dra sig undan för att tänka och be – men det är ju i de nära relationerna fyllda av kärlek som det finns någon livsmening. Och för all del, vi behöver sinnesro att acceptera det vi inte kan förändra, men vi behöver också mod att förändra det vi kan.