Gängvåld, medelklass och kristen tro

Hur inleds en intressant predikan? I mina predikoförberedelser för några veckor sedan ville jag citera journalisten Diamant Salihu som skrivit två omtalade böcker om gängkriminaliteten i Sverige. Men några dagar före gudstjänsten förvandlades idén till blodig verklighet när en tonåring sköts till döds i Västertorp i södra Stockholm, bara en kilometer ifrån där jag bor. Och på natten till den aktuella söndagen sköts en 40-åring ihjäl inte allt för långt ifrån den kyrka jag skulle predika i.
Hur skall vi förstå det västerländska samhälle som vi lever i i dag och vad är det som ger förutsättningarna till det våld som inte bara sker i Stockholms för­orter utan numera verkar hota oss överallt?
Den kristna tidskriften Nod har i nummer 2/2023 ett intressant samtal mellan docenterna Olof Hallonsten och Morten Sager med rubriken: Den nya medelklassens agendasättande ideal (finns att lyssna på genom Nods podd). Där presenteras den ­tyske sociologen Andreas Reckwitz utifrån boken Late Modernity in Crisis (2023).

Medelklassen har kluvits i två delar

Enligt Reckwitz har medelklassen i det senmoderna samhället från 1970-talet och framåt kluvits i två delar. Den ursprungliga medelklassen påtalar plikt, ansvar, självdisciplin och återhållsamhet. Men den nya medel­klassen betonar i stället upplevelse, konsumtion, självförverkligande och strävan efter det unika.
Reckwitz menar dessutom att det skapats en ny överklass som utgörs av entreprenörerna, de framgångsrika fotbollsspelarna och influencerna med miljoner likes. De har tjänat fruktansvärt mycket pengar bara genom att vara sig själva. Dessa har också blivit målbilden för alla oss andra.
Denna nya självmedvetna eller självupptagna medelklass har enligt Reckwitz fått stor makt i de västerländska samhällena och skapat värderingar som gör att människor och organisationer som framhåller försiktighet och återhållsamhet anses omoderna och irrelevanta.
Jag återvänder till Diamant ­Salihu. I sin senaste bok intervjuar han en socionom i Stockholm som arbetar just med ungdomar kopplade till de kriminella gängen. Hon är en välutbildad kvinna i medelklassen, men på helgerna är hon en konsument av kokain ”för att det är så kul”. Hon betonar att det bara är av privat bruk, men Diamant frågar om hon inte tycker att det är märkligt att köpa droger vars försäljning sköts av de kriminella gängen som hon försöker motarbeta genom sitt arbete som socionom. Hon medger att det blir någon slags dubbel­moral men hon vill inte reflektera över detta. Hennes tanke är att den enskilda individen inte kan ställas till svars eftersom narkotikamarknaden finns där ändå. Framför allt är det politikernas fel.

Individens ansvar

Den kristna tron förutsätter individens ansvar, men kan vi som kyrka formulera detta i en ny tid med nya idoler? Jag tänker att vi behöver söka oss utanför både den nya och den gamla medelklassen ideal. Något som skänker motstånd men som på sikt leder till befrielse.
Andreas Reckwitz pekar på den grupp i vårt samhälle som helt står utanför möjligheten att göra medelklassens karriär. Han kallar gruppen prekariat vilket betyder hopplös och hör ihop med ordet prekär. Jag associerar begreppet till de människor i dagens Sverige som saknar makt helt och hållet och betraktar sig själva som förlorare. De har för lite sociala kontakter och brister i både utbildning och ekonomiskt kapital för att få plats i det senmoderna samhället.

Kristen tro på djupet vill sticka hål på medelklassens ytliga framgångstänkande. Meningen med livet är inte att tjäna mycket pengar. utan att tjäna andra människor.

Jag tänker att alla dessa ton­årskillar som blir springpojkar och mördare framför allt fruktar att de ska hamna i prekariatet, trots att de egentligen har någorlunda stabila levnadsförhållanden. Men de inser att de aldrig kan bli akademiker, influencers eller välkända fotbollsspelare och enda desperata vägen för att nå framgång är genom kriminalitet och drogförsäljning. Unga pojkar både dör och bli mördare på våra gator för att blir respekterade och inte betraktas som hopplösa. De tjänar snabba pengar genom att sälja kokain till en medelklass som inte vill ta personligt ansvar.

Sticka hål på framgångstänkande

Kristen tro på djupet vill sticka hål på medelklassens ytliga framgångstänkande. Meningen med livet är inte att tjäna mycket pengar utan att tjäna andra människor. Vi mår bättre när vi avstår eller ger vidare.
Paulus menar i sitt brev till de kristna i Filippi att rikedom och överflöd för honom blivit likgiltigt (4:11-12). Det finns något annat som är viktigare, helt oberoende lycka och pengar. Paulus formulerar detta ännu tydligare i kapitel 2 genom att beskriva Jesu sätt att leva och dö. Jesus gjorde sig av med all den bekvämlighet som vi tycker är så viktigt i vårt senmoderna samhälle. Jesus tömde ut sig själv, han utblottade sig själv. Och vi inbjuds att sträva mot detsamma. Inte att förneka oss själva, utan att finna oss själva. Att omprioritera. Att tänka efter. Att känna efter.

Ville förändra sin livsstil

Jag hade för ett tag sedan för­månen att lyssna till en män­niska som i vuxen ålder valde att bli kristen. Efter omvändelsen ville personen förändra sin livsstil och började därför att fundera på vad som var nödvändigt. Vid varje viktigt beslut försökte personen i fråga att lägga till denna tanke:  Är detta verkligen nödvändigt?
Här finns något centralt. För om vi ställer oss frågan vad som verkligen är nödvändigt tror jag att vi kan ifrågasätta de ideal som är så starka i vårt samhälle i dag.
Jag tänker att det finns något att lära av erfarenheterna från diakonernas jordnära arbete eller de diakonala utskotten i våra församlingar. Eller socionomerna, fritidsledarna och människor verksamma inom folkbildningen. De som möter de prekära, förödmjukade människorna. Här kan vi, oavsett om vi räknas till den gamla eller nya medelklassen, börja ana vad utblottelse innebär och som kan ge oss nödvändiga perspektiv. Något som Kristus av fri vilja gick in i och som visar vad som är viktigast.