Ge åsnan lite mer uppmärksamhet

Jag lyssnade till sången som barn, nu blir jag påmind om texten, fyndigt skriven ur åsnans perspektiv. Åsnan som ­Jesus rider på tror att all uppståndelse utmed vägen till Jerusalem, alla hyllningsrop, gäller henne. ”och åsnan började kråma sig och tänkte: se på mig. Dom lägger fina tyger och kvistar vid min fot och bugar sig och ber att jag ska äran ta emot”.

Skriver varsamt och ömt

Eggehorn skriver varsamt och ömt om denna förvirring. Det gör det lätt att känna igen diktens åsna, både hos mig själv och andra. Det är så lockande att få glänsa i strålkastarljuset, när vi ­egentligen borde se till att uppmärksamheten riktas mot något större än oss själva.

Problemet för många av oss som läser berättelsen om Jesus intåg i Jerusalem är nog ändå inte att vi ger åsnan för mycket uppmärksamhet – snarare för lite. Åsnan, hennes föl, trädkvistarna – jag inser att jag allt för ofta bara ser dem som attiraljer eller redskap för människornas hyllning av ­Jesus. Det är en annan, möjligen allvarligare, typ av självupptagenhet. Den som gör oss förblindade för att inte bara människan utan hela skapelsen är del i de relationer Gud har till sin värld.

Guds ekosystem

Guds relation till sin skapelse går inte enbart via människan. I själva verket är vi människor del av ett större Guds ekosystem, där Gud älskar hela sin skapelse. Där djuren och växterna inte bara är något människan har att vårda ­eller tämja. Vi är skapade för gemenskap, för att vara del i ­samma väv. Tillsammans med hela Guds skapelse bjuds vi in att vara delar av Guds rike. Åsnan och trädkvistarna, djur och växter, är mer än bara rekvisita i Guds stora frälsningsberättelse. De är del av lovsången och kan inspirera oss människor. ”Träden, stenarna sjunger, jorden och himlen dig prisar.” sjunger vi på Palmsöndagen i psalmen Dig vi lovsjunger, ärar.

Påskens under

I klimatförändringarnas tid är det också uppenbart att vi tillsammans med hela skapelsen lider ”under tomhetens välde…Men med hopp om att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen” (Rom 8:20-21). Vi behöver påskens under.

Palmsöndagen är vårt första steg in i stilla veckan. Den sista veckan i fastan, som för en del av oss varit en klimatfasta. Vi får gå med Jesus, mot och genom påsken, och kan kanske i år vara lite extra uppmärksamma på följeslagare som åsnan, trädkvistarna, vin­druvorna, olivlunden, tuppen, vattnet, törnekvistarna, mörkret, jordskalvet, stenen och gryningen. Med ord ur ovan nämnda psalm: vi ”går mot lidandet, döden” men också ”mot uppståndelsen, ljuset”.

Jenny Dobers
regionalkyrkoledare Region Stockholm