God skildring av Iran — men för tidigt tala om tre revolutioner

Den första revolutionen var en konstitutionell reform som bidrog till att modernisera landet 1906. Den andra var när shahen störtades och det muslimska styret tog makten 1979. Den tredje är de strömningar som nu vill förändra landet.

Religiös tolerans

Fazlhashemi ger en mycket god skildring av Persiens historia från 500-talet före Kristus och framåt. Kyros den store (ca 580–530 f Kr) pläderade tidigt för mänskliga rättigheter och religiös tolerans – något som inte alltid präglat landets historia. (Det var också han som lät judarna återvända från den babyloniska fångenskapen.)

I början av 1500-talet blev shiaislam statsreligion. Rättslärda muslimer fick under lång tid dela makten med kungen (shahen). År 1925 blev Reza Shah (1878–1944) kung, men 1941 fick han abdikera till förmån för sin son – Mohammad Reza Shah (1919–1980). Det var sedan denne som störtades vid revolutionen 1979.

Anhängare av fornpersisk kultur

Far och son var formellt muslimer men också anhängare av fornpersisk kultur och religion. De antog därför släktnamnet Pahlavi efter ett fornpersiskt språk. De ansåg dessutom att det var perser (och inte vita européer) som var de sanna arierna. Persien bytte därför 1934 namn till Iran – ariernas land.

På flera sätt försökte far och son modernisera landet. De satsade till exempel på utbildning och industrialisering. Reza Shah förbjöd också kvinnor att bära slöja. Männen måste raka sig och klä sig västerländskt. Endast präster fick dispens från detta.

Viss tendens till demokratisering

Efter andra världskriget fanns en viss tendens till demokratisering. I början av 1950-talet försökte premiärministern Mohammad Mossadeq (1882–1967) att nationalisera oljeindustrin, som var i utländsk ägo. Men 1953 störtades han av shahen med hjälp av England och USA. FBI hjälpte sedan kungen att bygga upp sin hemliga polis – SAVAK. Denna var mycket fruktad och diktaturen hårdnade.

Shahens förtryck

Den opposition som ändå fanns hade inte mycket till övers för västlig demokrati. I stället var det olika former av marxism och islam som gällde. Shahens förtryck var inte lika hårt mot muslimer, varför kritiken ofta fick religiösa uttryck. Vänsteraktivister och muslimer genomförde tillsammans revolutionen 1979. Men ­sedan utmanövrerades vänstern helt från den politiska makten.

På 2020-talet har allt fler börjat protestera mot det teokratiska styret. Tvånget för kvinnor att bära slöja har också börjat ifrågasättas – även av muslimska rättslärde. Om kritiken kommer att leda till en samhällsförändring återstår att se. Därför är det kanske för tidigt att tala om en tredje revolution.