Det spontana svaret på den frågan är nog ”nej”. Om man till exempel googlar ”gammaltestamentlig moral” får man upp formuleringar som ”obönhörligt våld med gammaltestamentlig moral” från SVT och ”en mörk historia om våldtäkt och hämnd enligt skoningslös gammaltestamentlig moral” från Sveriges Radio.

Detta avslöjar en utbredd tveksamhet inför Bibeln som etisk text. Mer systematiskt formulerades den här kritiken för tjugo år sedan av författaren och debattören Eva Moberg. Hon skrev en essä i Ordfront (och en kulturartikel i Aftonbladet) där hon förfärades över renhetslagar och folkmord i Gamla testamentet och beskrev Gud som ­”fullblodsnazist”.

För ett par år sedan skrev Kerstin Thorvall boken Guds olydiga revben, där hon kritiserades kvinnosynen i Bibeln. Hennes bok sattes sedan upp som teater. Och författaren Ian McEwan fick en del uppmärksamhet när han kommenterade att religionerna inte har något att bidra med i en etisk diskussion, eftersom de bygger på texter skrivna på järnåldern.

Samtidigt är det just i etiska debatter som jag själv upplever att det är kanske mest intressant att knyta an till Bibeln. Och det har inte saknats etiska diskussioner i svensk offentlighet de senaste åren. Metoo gav upphov till en mängd samtal om makt och sex. Vi har sett diskussioner om kända personer som blivit ”cancelled” efter att ha agerat moraliskt tvivelaktigt. Och i pandemins spår uppstod en rad komplexa etiska dilemman, när olika värden stod mot varandra.

Ta spjärn mot Bibeln

I de här diskussionerna är det givande att ta spjärn emot Bbeln, men inte som en enkel uppslagsbok som anger vad som är rätt respektive fel utan som en konversationspartner. För om det är just en etisk diskussion vi vill ha, då krävs något mer än enkla ja/nej eller rätt/fel svar. Det som behövs är berättelser och symboler som vi kan tänka tillsammans med och utmanas av. Texter som är tillräckligt komplexa för att spegla verklighetens komplexitet. Och just detta är en av Bibelns styrkor som etisk text. Styrkan med Bibeln är inte att den är oproblematiskt, utan just att den är så problematisk.

Bibelns styrka som etisk text ligger i den komplexitet och motsägelsefullhet som Eva Moberg kritiserar den för. Detta var Anita Goldman inne på när hon bemötte Mobergs kritik av i Gamla testamentets etik. Goldman konstaterar att i Bibeln ”blandas hat och kärlek, lågt och högt, ondska och godhet på det smärtsamma och fascinerande vis som är verklighetens. Det är inte alltid politiskt korrekt. Men det är stor litteratur.”

Bärare av berättelser

Etiska dilemman skulle inte förtjäna att kallas ”dilemman” om de kunde besvaras med enkla svar. Tvärtom är de komplexa, och därför behöver man närma sig dem utrustad med texter som är komplexa nog för att kunna spegla verklighetens komplexitet. Det är detta som är Bibelns främsta styrka som moralisk resurs: Den är inte en etisk uppslagsbok, utan en bärare av berättelser, traditioner och motiv som vi kan speglas oss i och brottas med.

Men medan Bibeln har kommit tillbaka i politiken och kunskap om Bibeln efterfrågas i kulturen, så är Bibelns roll för etiken mer osäker. Samtidigt är detta ett fält där den verkligen skulle behövas. Och inte minst då i form av en brottning med texterna, för att utvinna vägledning i komplexa situationer.

Skuld och förlåtelse är ett sådant tema, ett annat är vad som ger ett liv värdighet i en individualistisk och kapitalistisk tid. Det implicita svaret i vår kultur är ju ofta att värdighet har att göra med framgång: ekonomisk, social, sexuell och så vidare. Men vad betyder det för alla dem som inte lyckas på dessa arenor? Hur blir deras liv meningsfulla? Den nihilistiska incel-kulturen kan ses som ett uttryck för att människor ger upp när de vanliga vägarna till respekt är stängda. Men Bibeln pekar på på en rad sätt att leva ett värdigt liv trots begränsade resurser och få tecken på yttre framgång.

När det gäller Bibelns betydelse för moralen kommer vi inte ifrån frågan om själva grunden för etiken. Finns det en grund för värdegrunden i ett sekulärt samhälle? Eller är det som Dostojevskij skrev: ”Om Gud är död är allt tillåtet?” Som jag konstaterade i artikeln om Bibeln och politiken antyder talet om ”kristna värderingar” att åtminstone en del politiker fruktar att det är ditåt det barkar. Detta tar oss tillbaka till frågan om Bibeln kan bära ett samhälle, en kultur eller en privat moral om människor inte på allvar tror på den?

Näring till alla läsare

I essän Myth became fact funderar CS Lewis på den kristna berättelsens betydelse för sekulära människor. Han skriver: ”En person som inte tror på Bibeln men ändå lever av den som myt kan vara andligare än en som tror men inte tänker mycket på saken”. Berättelserna ger med andra ord näring till alla läsare – oavsett om de tror på dem eller inte. Därför kommer man enligt Lewis ganska långt bara på biblisk allmänbildning.

Det här är en av orsakerna till att brytningen på 1700-talet inte blev så stort som en del velat göra gällande. För även upplysningens ateister hade trots allt fått en kristen uppfostran. Filosofen Immanuel Kant ville bygga sin moral på förnuftet allena, utan referenser till vare sig bibel eller kyrka. Men som hans kollega Schopenhauer skrev liknar han en man som flirtar med en okänd kvinna på en maskeradbal – bara för att när maskerna faller upptäcka att det var hans fru.

Morgonbön var allmänt inslag

Den rationella moral som Kant förordar är förunderligt lik den småborgerliga protestantism han uppfostrats i. Samma sak syns i Sverige: katekesen var grunden för skolans teologiska undervisning till 1919, och därefter lästes den som historisk undervisning. Men år 1929 medgav regeringen att ett antal centrala avsnitt ur den kunde läras utantill i den svenska skolan. Morgonbön var ett allmänt inslag i svenska skolor till 1960-talet, vilket innebar att man började skoldagen med psalmsång och bön. Den kristna fostran har pågått länge och gått djupt, så att även de svenskar som inte går i kyrkan i dag är att betrakta som sekulära lutheraner.

Detta påminner om hur författaren Flannery O’Connor beskriver den amerikanska södern: det är inte Christ-centered, men Christ-haunted. Inte bara södern, utan också Sverige hemsöks ännu av minnet av Jesus. Vårt postkristna beteende liknar det kristna, också när det gäller etik och moral. I dag lever höga etiska krav vidare, inte minst bland unga som kräver rättvisa på en rad områden och också själva är måna om att leva moraliskt. Men förlusten av en fullödig kristen teologi tar sig bland annat uttryck i en känsla av skam inför oförmåga att leva upp till de egna höga kraven. Den här skammen är en fantomsmärta från den förlorade nåden.

Men kan kristna värderingar överleva i längden av ohejdad vana och pragmatism? Jag är tveksam. För det första för att de inte är så praktiska. Alla värderingar har ett pris, och kristna värderingar kostar ohemult mycket. Idén om livets okränkbarhet är inte billig i ett högteknologiskt samhälle. Och dyra ideal behöver vila på ett fast fundament för att inte förhandlas bort när räkningen kommer.

Logiskt koherent

För det andra tror jag att även om dygden djupast sett är naturlig för människan, så måste en kultur bygga på något som åtminstone påminner om filosofisk koherens. Den sekulära ­humanismens etik vilar på ett imponerande patos, men den är inte rationell. Man kan invända mot mycket i påståendet ”Människan är skapad till Guds avbild, därför är hon helig”, men det är logiskt koherent. Det är däremot inte satsen: ”Människan är ett djur bland andra djur, därför har hon ett unikt och okränkbart värde.”

Därför repar sekulariseringen upp samhällets etiska väv. Vi försöker lappa med värdegrunds­dokument, men få adresserar det fundamentala problemet. Som sagt: Vad är egentligen grunden för värdegrunden? Vi lever i en kultur som saknar rationella etiska referenspunkter, och konsekvensen av det är att etik och moral ligger farligt nära tycke och smak. Jag har min moral och du har din – men som filosofen Alasdair Macintyre konstaterat är vi inte ens överens om vilka kriterier vi ska använda för att skilja rätt från fel när det gäller etiska frågor och meningsfrågor.

Fundamental osäkerhet

Konsekvensen av detta är en fundamental osäkerhet, åtminstone hos de mer eftertänksamma. Författaren Daniel Sjölin kommenterade detta i ett samtal som vi hade för Expressen Kultur. Där beskrev han hur utsatt hans egen sekulära position kunde kännas i jämförelse med en religiöst troendes: ”Alla mina moraliska värden kan ju i princip ifrågasättas, medan en troende person har värden som bara ’finns där’.” Detta är kanske, funderar han vidare, en orsak till att den offentliga debatten ibland blir så överhettad: Om man har en stabil grund för sina övertygelser blir det kanske lättare att lyssna på andra, eftersom deras argument inte riskerar att ta sig ända in till märgen.

Det Sjölin föreslår är alltså att den överhettade, polariserade debatt som vi ser i dag – det som ibland kallas för kulturkriget – bottnar i en fundamental osäkerhet. Det är raka motsatsen till vad som ibland hävdas: Att debatter blir omöjliga att föra när människor är för säkra på sin sak – i synnerhet om den tvärsäkerheten vilar på religiös grund. Sjölin antyder att förlusten av fundament leder till en osäkerhet, som vi kompenserar med att bli mer högljudda och aggressiva.

Det skulle förklara de två parallella trender vi sett de senaste åren. Att vi har rört oss längre från det etiska fundament som en gång var givet, samtidigt som debatten blivit allt högljuddare och mer polariserad. När det råder stor osäkerhet och det inte ens finns några bra kriterier för att avgöra vem som har rätt blir konsekvensen ett allt mer högljutt tonläge. För utan Gud är det, som Nietzsche konstaterade, makten som definierar vad som är rätt – och då gäller det att till varje pris vinna makten.

Verka för bredare bibelkunskap

Hur ser då vägen ur detta dilemma ut? Jag tror att det är utmärkt att verka för bredare bibelkunskap och en djupare förståelse av kristna traditioner i samhället. Men jag tror inte att det i längden räcker med munnens bekännelse till ”kristna värderingar”. Det håller inte heller att reducera Gud till en pelare i vårt statsbygge eller en kosmisk butler som ska hålla ihop vår kultur. Härskarornas Herre kan inte göras till ett medel för ett mål.

Nej, egentligen finns det bara en sak som man kan säga till ­politiker och andra som ropar ­efter kristna värderingar men inte själva vill kännas vid Abrahams, Isaks och Jakobs Gud:

Omvänd er och tro evangelium!