Gud blev ankaret efter hjärnskadan

Det må låta väldigt motsägelsefullt, men med boken Trots allt – när blåklockorna blommar i öknen, vill Elisabeth Malm inte bara berätta om sin egen ökenvandring utan också om just vägarna vidare.
När vi möts i hennes samtalsstuga på gården Apelängen i Asklanda, Vårgårda, är det nästan på dagen 27 år sen som den stora järndörren smällde igen, rakt mot hennes huvud. Den olyckan följdes sedan av fler och ända sedan dess har Elisabeth tvingats leva med en hjärnskada som i mycket påverkar hennes dagar.
– Frågan ”vad är möjligt?” har hjälpt mig jättemycket, konstaterar Elisabeth som under många år hade svårt att ge upp – trots att det var nyckeln till att gå vidare!

Arbetar som psykoterapeut

För vidare har hon gått, sina svårigheter till trots. Sedan 20 år arbetar hon som psykoterapeut, inom den existentiella terapeutiska grenen, här i den harmoniska stugan med vitlaserade väggar och en stenmur utanför fönstret.
– Det finns ingen rättvis fördelning för hur vi drabbas av svåra saker i livet. Vilka värderingar vi har med oss påverkar vilken utgångspunkt vi har att möta det som drabbar oss. Oavsett om vi är kristna eller ej behöver vi se var vår egen botten finns. Jag vill uppmuntra alla människor att ta sina liv på allvar! För det är i det där allvaret, när vi vågar möta det svåra, som det finns nycklar till befrielse.
– För mig var det relationen till Gud som bar. Som ett ankare för livet, säger Elisabeth och knyter handen för att markera kraften i det där ankaret.
– I sin utsatthet är man så ensam. Jag kunde ropa ut till Gud då. Att förmedla Guds godhet och trofasthet är prio ett med den här boken.

Samarbetar med andra

Men hur blir det en bok när man är hjärnskadad och har svårt att sitta framför en datorskärm? Man samarbetar förstås med andra.
– Detta är min berättelse men vår bok där Dagen-journalisten Malina Abrahamsson fått språket att blomma. Det är superviktigt för mig att jag har gjort den tillsammans med henne. Som människor är vi aldrig isolerade öar, vi ingår i så många ”vi”.  Tack vare mina begränsningar fick detta bli Malinas och min gemensamma bok och det är jag så glad för.
Under många år vägrade Elisabeth att se och till fullo ta in hur hennes liv var förändrat. I boken skildras hur hon försökte fortsätta att leva sitt aktiva liv, det där energiska, engagerade med många uppdrag både i arbetslivet och privat. Den första olyckan följdes av fler skador mot huvudet, till synes inte så svåra. Men tillsammans adderades de nya ovanpå den första, vilket fick effekten att problemen med hjärnan bara ökade.
– Det paradoxala med min berättelse är att jag var väldigt dålig när jag var 45 men inte dålig nu när jag är 70, även om jag förstås har mina begränsningar. Min berättelse slutar soligt.

Lång väg genom vården

Vägen till insikt var lång, likaså vägen genom vården. Elisabeth hann bli både uträknad och inräknad. Den entusiastiska lärar-Elisabeth kom fram till att omskolning till terapeut-Elisabeth vore en möjlig väg framåt, där samtal kunde följas av vila i ett regelbundet tempo. Med nya insikter för hur hon hanterade livet kunde hon genomföra både utbildning och arbetsliv.
– Det är viktigt att påpeka att det hade blivit en solig berättelse även om det inte slutat lika bra för mig. För jag hade nått en acceptans också om jag blivit sjukpensionär eller om jag inte hade klarat av att genomföra terapeut­utbildningen.

Skrivit dagböcker och dikter

Genom livet har Elisabeth ofta skrivit dikter och dagbok. Hur smärtsamt det än har varit att bläddra igenom anteckningarna om de svåra åren, har de också kunnat bidra till att nyanserat skildra hur det kunde vara då. Något som Elisabeth hoppas ge andra människor igenkänning, insikt och hopp.
– Det skulle ha varit omöjligt att minnas hur smärtsamt och ångestladdat ­livet var efter skadorna om jag inte haft dagboken.
Sedan tog Elisabeth  avstamp i sina kunskaper inom den existentiella terapin.
– Det intressanta är inte hur många hjärnskador jag fick utan att utgå ifrån krisen och se vad den gör med oss människor. För en kris innebär både motgång och förlust, men också möjlig­heter till en öppning.