”I det här rummet ska man känna sig fri”

26 år gammal lyckas en helt nybakad arkitekt lämna Warszawa i Polen och livet bakom järnridån för att söka jobb i Sverige. Året är 1967. Och jobb fick han!

Det här är berättelsen om den okände arkitekten, Marek Krajewski, idag 84 år, som ritade det vinnande förslaget till Immanuelskyrkan som i år, 2024, firar 50-årsjubileum

84-årig man

I alla år har hans namn och gärning varit okänd. Av en tillfällighet nådde den mig och vi stämde träff! Han är solbränd och bär ungdomliga kläder. Bruna sköldpaddsglasögon, orange hippiehalsduk virad om halsen, grön arméjacka. Långt från idén om vad en 84-årig man brukar ha på sig. Han har just kommit hem från en vandringsresa på Teneriffa. Immanuelskyrkan har han inte varit i på snart 50 år. Inte sen den invigdes. Ändå har han knivskarpa minnen av bygget.

– Det var en fantastiskt modig kommitté i församlingen som ville bygga en kyrka som innehöll allt; varuhus, sporthall, bensinmack, ungdomsvåning, kontor, kapell, hotell, kyrka, snickeri, vävstuga, & simbassäng. Ett allaktivitetshus! säger Marek. Och fortsätter.

- Jag hade aldrig ritat en kyrka. Aldrig heller sett något liknande. Som katolik i mitt mitt hemland Polen var jag van vid kyrkor med bara ett användningsområde. Ett kyrkorum. Basta! säger han.

Kunde inte ett ord svenska

När Marek kom till Sverige kunde han inte ett ord svenska, men han hade en engelsk-svensk ordbok med sig. I Stockholm fick han veta att Frölén Arkitekter var framgångsrika och hade stora uppdrag, bland andra Solna centrum och hela kvarteret Provisorn där nya Immanuelskyrkan skulle byggas. Sture Frölén behövde folk - och Marek fick jobb.

– Jag försökte visa honom mitt diplomarbete och vad jag hade gjort hittills, men han var inte intresserad. ”Visa vad du kan istället. Papper är papper, sa han”.

Och just så blev det. Efter några månader kom Sture Frölén till Mareks arbetsbord och sa; ”Det här kan du rita på, vi har en kyrka och ett helt kvarter att projektera och vi har fått ett uppdrag från Svenska Missionsförbundet. Och det här är sista chansen! Jag har redan gjort två förslag innan som dom inte gillade, så du ska rita ett förslag och jag ska rita ett förslag. Så lämnar vi två. Okej sa jag, det låter spännande” sa Marek.

Kolskiss under armen

Med sig under armen har han en rulle som han vecklar ut och det är inget mindre än den kolskiss han då gjorde på hur kyrkan och kvarteret skulle kunna se ut. Sedan omsatt i skalenliga ritningar. Allt har han sparat.

Så Mareks chef, den välrenommerade arkitekten Sture Frölén gjorde (ännu) ett förslag och Marek fick chansen att göra ett.

Hur kändes det när det var ditt förslag som ”vann”?

- Jag var förstås enormt entusiastisk och samtidigt rädd, för det var nästan för stort. Jag hade nästan, man kan kalla det ångest och jag tänkte väldigt mycket på hela kvarteret och själva kyrkan hela tiden, säger Marek.

Ditt förslag och Sture Fröléns var väldigt olika eller hur?

- Ja, så var det. Sture gjorde som stadsbyggnadskontoret föredrog och placerade själva kyrkan inbyggd i själva kvartersblocket, säger han.

Marek bestämde sig att inte alls följa Stures arbete med sitt förslag för att inte bli påverkad, utan ville hitta sin egen linje. En viktig sak för honom var placeringen av kyrkan. Där tänkte han helt annorlunda än Sture. Men det visste han ju inte då.

- För mig skulle det kännas fel att gå in i kyrkan som om man går in i varuhuset eller kontorsbyggnaden i kvarteret. Jag ville att kyrkan skulle vara en solitär. Det måste kännas och märkas att det här är en byggnad som är annorlunda. Kyrkorummet skulle kännas som en katedral med ordentlig rymd. Och med ett eget språk, säger Marek.

Nästan galen av glädje

- När Sture sett mitt förslag och sa till mig att ”det här blir det!” Ja, jag var nästan galen av glädje! Det var ju fantastiskt. Att som en ung nyutexaminerad arkitekt och invandrare få förverkliga sina idéer mitt i Stockholm! Jag var enormt lycklig. Det var jag.

Uppväxt i en katolsk kultur där kyrkor, även de modernaste, bara bestod av en långsmal lokal påverkade honom mycket.

-Jag kände mig alltid liten där, jag kände mig inte fri och var tvungen att anpassa mig efter kyrkan.

Hårt tryck bakom järnridån

Marek längtade efter frihet, att få tänka själv. Det sociala och politiska trycket bakom järnridån var hårt och han längtade efter något annat. Den känslan tog han med sig till ritbordet när han skissade på Immanuelskyrkan.

– Jag kände att den i här kyrkan, i det här rummet ska man känna sig fri, där ska man känna sig sedd. Ett rum där man kommer in och direkt mår bra! Där man är en av alla, inte bara en liten prick nånstans där längst bak. Man ska känna sig inkluderad som man säger nuförtiden! skrattar Marek.

Just detta är påtagligt för den som kliver in i kyrkan. Kyrkorummet är nästan kvadratiskt.

- Det är det jag menar; man är mitt i det alltså. Oavsett var man sitter i rummet. Man är inte i periferin, utan sitter mitt bland andra, säger Marek.

Det är ju en enorm luftkub så att säga. 18 meter högt i tak! Hur tänkte du kring det?

– Jag tänkte att hela kvarteret skulle kännas urbant, stadsmässigt. Men också att det finns en byggnad som avviker.

Det fanns idéer om att kyrkan skulle byggas i betong eller hur?

- Ja, det var den ursprungliga tanken, även Sture Fröléns, men det gillades inte av kyrkokommittén. Därför åkte jag till Holland och fann ett fantastiskt handslaget tegel som både gav bra akustik och en levande yta. Och så blev det. Det är fortfarande väldigt fint tycker jag.

Invigdes 1974

Mareks första jobb i Sverige blev ett bygge som Marek var involverad i under många år ända fram till invigningen 1974.

– Jag tänker att kyrkokommittén var så innovativa och modiga när de ville satsa på en helt annan slags kyrka med plats för både kropp och själ. De var helt enkelt pionjärer och visionärer!

– Men motstånd fanns också. En del var emot projektets både storhet och storlek. Till exempel att det skulle finnas en bensinmack och ett hotell! Jag vet att man diskuterade i stadshuset om varför en kyrka ska hålla på med bensinförsäljning och varför ska de ha garage! säger Marek.