Intressant om den sekulära ­omvandlingen av Sverige

Vid 1900-talets början var Sverige en nation präglad av 400 års luthersk kultur, som inte bara påverkade den kristna tron utan även sociala frågor, utbildning och andra samhällsområden.
100 år senare hade Sverige förvandlats till en kultur med mycket annorlunda värderingar.
I diagram framställda av World values survey framstår Sverige i dag som världens mest sekulariserade och individualistiska land.
Vilka drivkrafter har format denna historiska förvandling?
Skedde förvandlingen spontant från en tämligen from luthersk enhetskultur till det sekulariserade och individualistiska land som Sverige blev eller fanns en medveten politisk strävan att flytta nationen i den riktningen?

Stark sekularism

Flera forskare har undersökt. En av dessa, den amerikanske sociologen Richard Thomasson, menar att den långa hegemonin för det socialdemokratiska partiet är den enskilt viktigaste förklaringen till den starka sekularismen i Sverige.
Per Ewert, filosofie doktor, kom 2022 ut med en populärversion av hans doktorsavhandling Moving reality closer to the ideal: The process towards autonomy and secularism during the Social Democratic hegemony in  20th century.
Populärversionen har titeln Landet som glömde Gud med undertiteln Hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land.
Per Ewert är sedan 2016 direktor för Claphaminstitutet, som med inspiration från 1700-talets England har som syfte att få kristen tro och kristna värderingar att påverka svenskt samhälle. Institutet är en konservativ tankesmedja.
Kyrkan, skolan och familjen är tre områden där den politiska kampen om vilka värderingar som skulle vara grundläggande har varit som tydligast.

Öka individens oberoende

Ett viktigt ord i Ewerts framställning är autonomi med innebörd att aktivt sträva efter att öka individens oberoende. Denna strävan innebär konfrontation med en motpol av motsatta värden som gemenskap, auktoritet och det Heliga. Individens autonomi har fått rollen som högsta moraliska värde.
Per Ewert hävdar att socialdemokratin gick mycket metodiskt tillväga. Först handlade det om statskyrkan. 1917 fick social­demokratin kontroll över ecklesiastikdepartementet. Arthur Engberg var då en av de starkaste kritiska socialdemokratiska rösterna. Han såg utnämnandet av liberala teologiska professorer som viktigt för att forma en modern, vidsynt och tolerant folkförkunnelse. Prästen Harald Halléns, tillika riksdagsledamot, program var att demokratisera kyrkan genom att införa större lekmannainflytande i biskopsval, stiftsstyrelser och kyrkomöte. Från prästkyrka till folkkyrka blev en paroll. Svenska kyrkan genomgick en ökad partipolitisering under 1900-talet, där socialdemokraterna hade initiativet.  
Socialdemokraterna ingick i Nils Edéns liberala regering 1917–1920. På socialdemokratiskt initiativ antogs en ny undervisningsplan 1919, där många bibelsammanhang är borttagna och katekesundervisningen helt avskaffad. Ewert tycker sig, redan då, se förändringarna i en mer individualistisk och sekulär riktning av skolan.

Ideologisk klyfta

Alva Myrdal och Stellan Arvidsson var två socialdemokrater som starkt kom att påverka den svenska skolans utveckling. De ingick i den så kallade Skolkommissionen, 1946, med Tage Erlander som ordförande i inledningen av arbetet. Här kom nya signaler som innebar att skolan ska främja elevernas självständighet och kritiska tänkande. Kristendomsämnet och morgonandakterna diskuterades men bibehölls. Den ideologiska klyftan i kommissionen var här dock uppenbar.

När utbildnings­minister Olof Palme presenterade 1969 års skolreform i riksdagen såg han den som ett led i att förändra ”det gamla samhällets auktoritära funktionssätt”.

Tankarna i skolkommissionen låg bakom båda läroplanerna för grundskolan (Lgr 62 och Lgr 69). Lgr 62 uttrycker en balansakt mellan gemenskapsvärden och autonoma värden, enligt Ewert. Här möter vi också uttrycket att undervisningen måste vara objektiv.
När utbildningsminister Olof Palme presenterade 1969 års skolreform i riksdagen såg han den som ett led i att förändra ”det gamla samhällets auktoritära funktionssätt”. Kristendoms­ämnet ersattes av det nya ämnet religionskunskap och morgonsamlingarna förväntades ha en sekulär inriktning.

Namninsamlingskampanj

Den av Samkristna skol­nämnden lanserade namn­insamlingskampanjen till förmån för kristendomsämnet 1963
fick stor uppslutning. Men den förbigicks i stort sett med tystnad i det socialdemokratiska partiet.
Ewert fokuserar sin framställning på de tre socialistiska statsministrarna Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme och deras tid vid makten. Både Hansson och Erlander beskrivs som mer försiktiga och Palme som den intellektuelle radikalen. Hansson ges epitetet den religionsfientlige marxisten även om hans ”folkhemstal” från 1928 är grundat i den tidens gemenskapsvärderingar. Erlander framställs som den pragmatiske landsfadern.
Per Ewerts bok är ytterst intressant för den som är intresserad av samhällsutvecklingen i Sverige.
Sedan är det tydligt att Ewert skulle ha velat se en annan utveckling i Sverige än den som drevs igenom av socialdemokratin. Det han hittar i de borgerliga partierna är en successiv anpassning.
Ett antal frågor reser sig: Vad hade Broderskapsrörelsen (nu Tro och Solidaritet), Svenska kyrkans instanser på olika nivåer, frikyrkorna och lärarorganisationerna att säga om förvandlingen av det svenska samhället i sekulärindividualistisk riktning?

Leif Nilsson