Pandemin är över men vanorna består. Trots att Charlotte Rörth är i Spanien för att träffa karmelitermunkar, sitter hon framför mig över zoom.

Bredvid mig ligger hennes nya bok Allt jag inte vill tiga om. Den är mörk i sina berättelser, liksom omslaget är svart. I rutan ser jag samtidigt en leende Charlotte klädd i vitt framför en fond av ljus tapet.

Det är symptomatiskt på något sätt. Dualiteten i människan blir övertydlig, vetskapen om att man inte mycket vet om en annan människa likaså. Jag menar. Tänk vilken ynnest att kunna bära på berättelsen att få ha mött Jesus. Som på ett hologram, som hon själv skriver. ”Med en blick jag inte mött någon annanstans”.

Dramatisk omvändelse

Vi kommer tillbaka till blicken lite senare. För nu nöjer jag mig med att kalla den för en otrolig historia. Hade det inte varit för att mötet med den där Jesus som uppen­barade sig för henne blev en så dramatisk omvändelsehistoria hade den nästan varit svår att tro på.

Men den djupgående förändringen i henne är så grundlig.

Ändå. Allt är inte ett liv på små rosa moln som det kanske kunde vara lätt att föreställa sig efter en sådan upplevelse.

Bara en månad innan Charlotte Rörth gav ut sin genombrottsbok Jag mötte Jesus kom budet att hennes son Frederik dött. Det var ingen olycka. Ingen sjukdom. Han hade valt att avsluta det själv.

– När vi satt hos prästen var det som att jag fick födslovärkar. Jag har aldrig läst eller hört om det innan, men jag kände det verkligen som att en ny process satte i gång där jag nu var tvungen att föda fram en ny Frederik, ­säger hon.

Processen är inte över, den ­pågår.

Med mig jämt i tankarna

– Jag måste leva med detta nu, och på ett sätt lever jag närmare Frederik än någon av mina andra söner. Han är med mig jämt i tankarna, det är inte så att relationen tar slut när ens son dör. Som mamma går det inte, men det blir en annan relation, som också utvecklas och förnyas.

I boken utvecklas resonemanget, vävs ihop med hennes liv, med tron, brottningskampen med sina tankar och tidigare upplevelser. Den flätas ihop med den särskilda sak det är att vara kvinna i trons värld. Att vara flicka, mamma, maka.

Inte fast i någon särskild tradition

– Kanske är det för att jag kommer från ett annat håll som jag kunnat läsa bibeln med mer öppna ögon, jag har inte varit fast i någon särskild tradition utan har kunnat ta mig an boken med en nyfikenhet. Det som slår mig är det fokus på jämlikhet mellan man och kvinna. Redan i första raderna av skapelseberättelsen talas det om att vi är skapade i Guds avbild. Jesus bekräftar det och det är exakt vad jag kände när jag själv mötte Jesus.

I boken beskriver hon det så här; ”Jesus brydde sig inte. Han brydde sig alls inte. Jo, om mig, men inte om mitt kön. Det var honom fullständigt likgiltigt. Jag var enbart människa.”

Blicken var det ja.

– Det är en blick jag aldrig mött tidigare. Jag tror det är svårt att förstå som man, men den blicken en kvinna möter är oftast inte att här kommer en människa utan här kommer en kvinna, säger hon.

Hon stannar upp för en sekund.

Den andra historien som ­Charlotte låter läsaren gripa tag i handlar också om att vara kvinna. Men i en annan del av livet.

Smög in bredvid henne

Hennes ex-pojkvän sov över hos Charlotte, men i ett annat rum. På natten smög han in bredvid henne, tog makten över hennes framtid och placerade mot hennes vilja ett barn i den unga Charlottes livmoder.

– Jag visste där och då att mitt liv var förändrat för alltid. Vad som än hände. Det är den typen av makt som män alltid använt mot kvinnor. Och jag tror än i dag inte att personen som gjorde det själv förstår vad det var han gjorde.

– Men han är inget monster, det är det som är grejen. Det är bara att han inte såg på mig med de ögon som jag tror vi var menade att se på varandra. Om vi ser varandra som människor och inte i första hand kvinna eller man gör man inte så mot varandra, funderar hon.

Värjer inte för det kontroversiella

Charlotte värjer inte för det kontroversiella och tankeväckande när hon konstaterar att det verkar som att de mest särskilda uppdrag ges till kvinnor. Om man väl tänker på det. Även om de inte lyfts fram i en kulturell kontext som velat dölja det.

Marias frambärande av den ­utlovade Messias som det mest lysande exemplet.

– Jag och alla kvinnor kan ­känna igen oss i den historien. Den handlar om mig, det är något bara en kvinna kan relatera till fullt ut, funderar hon.

Men han är inget monster, det är det som är grejen. Det är bara att han inte såg på mig med de ögon som jag tror vi var menade att se på varandra.

Att anförtros med det mest dyrbara en människa kan få. Att bära det med alla risker före, efter och under bärandet som det innebär. Vid födelsen finns hon där, kvinnan. Det är kvinnorna som ser den bortrullande stenen vid graven. Det är de som sökt sig dit för att sörja, och därför ­också tröstas först av den uppståndne Kristus.

Jag kommer att tänka på ett av de tidigaste argumenten mot att kristen tro kan vara sann; ”Den berättades av kvinnor”.

Charlottes resonemang om att se män och kvinnor sekundärt, som människor primärt ekar genom boken.

Den mest aggresive antifeministen kunde kanske ta anstöt av det resonemang som Rörth anför men det är ett avväpnande språk där det egna mörkret övergår i ett allt mer utsipprande och hoppfullt ljus som bör smälta, kanske övertyga, även en sådan.

Jesus är och har alltid varit annorlunda. Hans blick letar bland de som inget ansågs vara.

Teresa av Avila

Charlotte berättar i boken om att det var Teresa av Avilas berättelser om sina möten med Jesus som gav henne modet att berätta om sitt.

Inte trodde väl någon att en skeptisk kvinnlig journalist från det sekulära norden skulle vara den som gjorde det övernaturliga mötet med Jesus naturligt för några år sedan.

Nu har hon än en gång lyckats få det att kännas helt naturligt att prata om svåra saker. Självmord, våldtäkter, dålig kvinnosyn.

Jag har heller inte lust att tiga om det stora och svåra när boken väl slagits igen.