Cp-skadad utredare i Jonas Helgessons deckardebut

Idén var att skriva en faktabok. Men när Jonas Helgesson läste igenom sitt halvfärdiga manus tvingades han tänka om.

– Det var så otroligt tråkigt, inte ens jag själv orkade läsa.

I samma veva träffade han en kompis som sa att det inte är ovanligt att man väver in samhällsfrågor i deckare, ”ska du inte testa det?”.

Så blev det.

De omärkta gravarna är en deckare som belyser ”mentalsjukhustiden” i Sverige. Med det menar Jonas Helgesson den långa epok från förra sekelskiftet, då de stora psykiatriska institutionerna byggdes som miniatyrsamhällen utanför städerna, till dess avveckling nästan hundra år senare.

Jonas Helgesson, som har en cp-skada sedan födseln, har genom åren läst mycket om det som hände och många gånger tänkt: ”Det kunde varit jag”.

”Kunde räcka med att vara lite allmänt udda”

– På den tiden hade man inte jättemycket koll på vilken typ av funktionsnedsättning folk hade. Det kunde räcka med att vara lite allmänt udda för att hamna på mentalsjukhus.

Som så många gånger när det gäller historiens mörka kapitel tillkom mentalsjukhusen med goda avsikter. De sjuka skulle genom vila och avskildhet från stadens brus ges de bästa förutsättningar. Även de behandlings­insatser som sattes in hade det goda för ögonen, antingen i bemärkelsen att man faktiskt trodde att metoderna hjälpte de sjuka, eller att insatserna skulle leda till ett bättre samhälle – för den stora majoritet som inte bodde där.

Ibland kanske kristna behöva skratta lite mer än vad de gör, det behöver inte vara allvarligt bara för att vi är i kyrkan.

Dit hör bland annat det uppmärksammade experimentet på Vipeholmsanstalten, där de intagna tvångsmatades med kola för att framkalla karies i forskningssyfte. Liksom steriliseringsprogrammen som skulle säkra kvaliteten på det svenska befolkningsunderlaget.

Den fas som Jonas Helgesson ­fokuserat på är 1940-tal. Två ­saker har särskilt överraskat ­honom.

– Den ena upptäckten är hur naturligt det verkade vara att dela upp människor. För bara sjuttio år sen såg samhällskontraktet ut så här. Jag har försökt hitta fakta om protester eller demonstrationer, men det förekom inga.

Tog sig vetenskapliga friheter

Det andra som överraskat är de vetenskapliga friheter som man tog sig på mentalsjukhusen.

– Man använde metoder som i efterhand har visat sig vara totalt ovedertagna. Till exempel sprutade man in malariagift i patienter, teorin var att hög feber skulle driva ut den psykiska sjukdomen.

Begravningsplatser för avlidna

Bokens titel syftar på de begravningsplatser som inrättades för mentalsjukhusens avlidna. ­Jonas Helgesson bor i Lund och har besökt St Lars begravningsplats, liksom den avgränsade del av Norra kyrkogården där 500 patienter från Vipeholmsanstalten ligger begravda.

Gemensamt för båda platserna är att gravarna är anonyma.

– Det kan stå något nummer men det finns inga namn. Ändå känns de inte helt övergivna, ibland har jag sett lyktor och ljus på en del gravar. Jag har hört att det förekommer att släktforskare upptäcker att en släktmedlem bott på institutionen och vill hedra deras minne.

Lämnar mycket i övrigt att önska

Bearbetningen på samhälls­nivå lämnar mycket i övrigt att önska, säger Jonas Helgesson.

– Jag tycker inte att vi riktigt har gjort upp med detta. Klassningen av personer går igen även i dag. Som funktionshindrad får man sämre vård och måste ofta kämpa sig till bidrag.

Den goda viljan finns där. Men om man ser människor som enbart behövande uppstår ett osunt maktförhållande, menar Jonas Helgesson. Att bli mött i jämnhöjd är fortfarande något som saknas.

Trött på rollen han tilldelats

Under sina år i offentligheten har han ofta fungerat som ett slags oombedd ambassadör för funktionsnedsatta. Han är något trött över fenomenet – både på rollen han tilldelas och på tendensen att enbart se dem som en grupp.

Karaktären lånar drag av honom själv

Som en kommentar till samhällsutvecklingen har han placerat en cp-skadad ung man, Emil, mitt i bokens handling. Karaktären lånar drag från Jonas Helgesson själv. Båda är envisa och tacklar svåra situationer med humor. Emil har en mamma vars stora stöd rätt ofta blir överbeskydd. Även där känner Jonas Helgesson igen sig, säger han.

Framför allt vill han med Emil-karaktären berätta hur mycket som hänt på sjuttio år. Emil har en provanställning på polisstationen och blir snabbt en viktig kraft i utredningsarbetet. Han utsätts visserligen för en del för­domar men blir framför allt en naturligt integrerad kollega.

I dagens syn på funktionsnedsatta finns två diken, menar Jonas Helgesson. Man gör dem antingen till offer eller till hjältar.

Något förvånande gjorde han inledningsvis själv samma misstag i arbetet med boken.

Ville inte göra Emil till hjälte

– Jag gjorde Emil till en ­hjälte. När jag sedan läste tänkte jag ”ajaj, det är ju just detta jag inte vill”. Då gjorde jag om honom. Emil är smart och kommer på vissa grejer, men han fattar också en del fel beslut. Det var intressant att se att det satt så långt inne även i mig.

Jonas Helgesson har kyrklig bakgrund och är en bekant profil i kristna sammanhang. Även den sidan märks i berättelsen. En av karaktärerna är spelberoende Dan, som börjar tro på Gud.

– I alla mina böcker har jag på ett eller annat sätt velat lyfta min tro utan att låta den ta över. I den nya boken finns flera personer som brottas med sina mörka sidor. En del väljer att försöka vara starka och dölja sina problem. Dan är i stället en person som visar hur det kan öppnas möjlig­heter för den som kommer till slutet av sig själv. Gud blir Dans möjlighet att börja om.

Aktiv i Immanuelskyrkan i Malmö

För Jonas Helgesson hör ordet ”tro” ihop med ordet ”tillsammans”. Han är aktiv i Immanuelskyrkan i Malmö och predikar där då och då.

Han läser också teologi sedan en tid tillbaka. Jonas Helgesson säger att teologistudierna har utvecklat hans tro.

I den frikyrkliga traditionen har det funnits en tendens att se en motsättning mellan å enda sidan teologiska studier och forskning, och å andra sidan personlig tro. Det förra hotar det senare, har många menat.

Som svar på påståendet pekar Jonas Helgesson på en bibelberättelse. Den handlar om Jakobs brottningskamp med Gud, som pågår intensivt under en natt.

– Efter den svåra natten säger Jakob ”min Gud”. Innan har han bara sagt ”Gud”. Kampen har fört honom närmre. Att brottas med frågor om Gud är positivt. Jag har ofta upplevt att det är just när man vågar ifrågasätta saker i sitt liv som gudstron kan öppna upp sig.

Teologistudierna har gjort honom till bättre föreläsare

En annan oväntad effekt av teologistudierna är att de fördjupat hans människokännedom och därmed gjort honom till en bättre föreläsare. I 17 år har Jonas Helgesson talat inför publik. Fler än 1 500 föreläsningar har det blivit, på skolor, för kommuner, i företag och föreningar. Liksom i många kyrkor och församlingar.

Och jo, den kristna publiken skiljer ut sig, säger Jonas Helgesson.

– Ibland kanske kristna behöva skratta lite mer än vad de gör, det behöver inte vara allvarligt bara för att vi är i kyrkan. Jag tror att glädje är den närmaste vägen till varandra. Om jag kan ge ett bidrag till det är jag ganska nöjd.