För en som var ung precis när den mäktiga filmatiseringen av Sagan om ringen-trilogin kom och formade en stor del av ens fantasivärld, är det med viss bävan jag kollar igenom den nya serien baserad på detta moderna epos.

Amazons nya serie är en fristående historia som ska visa tiden innan JRR Tolkiens Sagan om ringen .

Lyfter fram kvinnor

Eftersom denna serie är baserad på, och inte styrd av böckerna, kan Primevideo möta samtidens förvätningar om ­diversifiering och lyfta fram kvinnor (Tolkien saknade sådana linser). I stället för Frodo sätts mycket fokus på alvdrottningen Galadriel och hårfoten Nori.

Det är fint att det kvinnliga släpps in i den tolkiska världens centrum. Men kanske finns risken att det Tolkien ville säga med sin ­berättelse kommer i skymundan av ikryssade boxar?

Byggs skyttegravar

Så vad ville han då säga? Här tvistar lärde och i varje generation byggs skyttegravar för att komma åt kärnan. Kulturmän (ja, mest män) koketterar gärna med hur läsningen förändrar dem ­genom dess inneboende kraft. Inte minst män som dessutom kallar sig kristna. Jag kan vara en av dem, ska erkännas.

Är Sagan om ringen då en kristen historia? Jag låter det vara osagt, men jag kan konstatera att det är lätt att känna igen drag av den Stora berättelsen i Tolkiens verk.

Många vill hävda att man vet vad historierna berättar om, och inte minst har det aktualiserats sedan Georgia Meloni, den fascistanklagade nya premiärministern i Italien sagt att hon räknar Tolkiens alster som helig skrift(!).

För sådana som mig har Tolkiens sagor blivit som en lite coolare variant av Bibeln. Några har sparat tidningsbilagan Sagan om sagan om ringen nånstans i en låda för att när tillfälle ges kunna argumentera för de kristna aspekterna i Sagan om ringen. De tillfällena kommer för sällan, ska tilläggas.

Tolkien själv var katolik

Men visst är det en kristen berättelse? Jag menar; Tolkien själv var katolik och med i samma författarklubb som 1900-talets mest välkända apologet, CS Lewis. Han har själv hyllat sin vän ”Jack” för seriens tillkomst. I sällskapet fanns i för sig också sådana som Charles Williams, välkänd esoteriker och ockult rosenkorsare.

Myterna och historierna som ligger till grund för Sagan om ringen hämtas från allehanda kulturer, inte minst var filologen Tolkien väl bevandrad i nordisk mytologi och språk. Att kalla verket för en kristen berättelse är både sant och kanske inte helt sant heller.

i Maktens Ringar syns det bibliska undertemat som när Sauron framträder i sin antikristgestalt, med start i det goda för att glida in i mörkret. En arkaisk återkommande berättelse som väntar på sin fullbordan.

Bibliskt urtema

Vad Tolkien främst kanske lyckades fånga in på ett helt fenomenalt sätt är ett annat Bibliskt urtema - om människans nödvändighet att lämna det trygga i tro på det högre idealet, för att gå ut i det okända med målet att återvända hem med något större. En djupare insikt, en bredare värld, en gåva till andra än sig själva. Hjältens resa, som det också kallas av filmmakare, psykologer och dramaturger.

I denna urmyt, om vi kan kalla det så, kan vi som kristna lära oss något av vad saker som tro och kall är.

Tro blir inte det naiva uttrycket att: jodå, visst finns en Gud nånstans. Men snarare ett tillstånd av förtröstan på Gud i de utmaningar som kommer oss till mötes.

Kallet är där inte något som bör förvillas med intresse eller känsla utan något mer fysiskt. Det som får hjärtat att brinna. Krävande, meningsfullt, sant men inte alltid lätt. En ringbärares börda är att inte veta var resan slutar, men ändå tro att man går rätt.

Gå ut ur tryggheten

Likt Abraham på sin resa från Ur till det Förlovade landet, eller Frodos uppryckelse från Fylke, undkommer vi inte kallet med mer än att vi går ut ur tryggheten och in i det okända för att hitta vad vi söker.

I Maktens ringar påbörjar Nori sin resa innan säsongen knyts ihop.

I den mytiska hjältecirkeln ­ingår också att hjälten efter ­glädje, kamp och lidanden återvänder med ett kallets mål. Där finns alltid ett mervärde, inte bara till hjälten själv utan till många. En frälsningsupplevelse, om man så vill.

Urmänskligt mönster

Hjältens resa återspeglas oftare i våra liv än vad vi först tänker. I äktenskapet, i karriären, i drömmarna. Kanske är det ett så urmänskligt mönster att vi inte kan väja för det när vi möter det. Så trodde till exempel professorn Joseph Campbell som dels definierade ”hjältens resa” och utifrån den inspirerade George ­Lucas i arbetet med Star wars.

I ljuset av Tolkiens fingertoppskänsla för denna resa , ser vi en historia som förkroppsligar alla dessa delar på ett särskilt sätt. Att resan inte bara gjorts av människor utan av Gud själv (som inte slog vakt om det himmelska utan antog en människas gestalt). I Kristus mötte Gud det okända, gick mot sitt eget kall, utlämnades åt sina fiender och led ända in i döden. Först efter att han vunnit en hjältes seger och överlämnat priset till mänskligheten återvände han till det himmelska.

Vackert filmade scener

Om Maktens ringar lyckas haka i historien? Grunden finns där, men det är mer för dess vansinnigt vackert filmade scener den är värd sina timmar snarare än som grunden för ett panelsamtal om Kristus.

Fast ändå kanske, åtminstonste ihop med Tolkiens original. Som en introduktion till förståelsen av det heliga är Tolkiens verk bland det bästa vi har. Som ­starten på en spännande resa bortom det trygga kanske till och med.