– Jesus Kristus är inte ett namn utan en titel, ett erkännande av Jesus som den efterlängtade Frälsaren, Guds son. Detta är själva anledningen till att människor ända sedan vår tideräknings första århundrade har kallat sig kristna, säger Dick.

Han har skrivit ett hundratal böcker, varav många har ägnats åt kända historiska personer. Boken om Jesus släpptes hösten 2021. Trots att Dick har drömt om att skriva just en sådan här bok ända sedan konfirmationen så tog det tid innan han vågade ta sig an den enskilda individ som påverkat världshistorien mest.

– Ämnet kändes överväldigande stort, och det gränsar till mängder av andra vetenskapliga discipliner. Jag har respekt för bristerna i min personliga kompetens. Visserligen kan jag läsa Nya Testamentet i original, men jag har aldrig läst teologi, förklarar Dick.

Hotfull lärdomsbarriär

Allt detta gjorde att han upplevde det som om det låg en hotfull lärdomsbarriär framför. Samtidigt utmanades han av debatten om Jesus som historisk person. Inte sällan har högröstade skeptiker velat ta just den debatten med Dick och hävdat att Jesus aldrig ens har existerat. Men här sätter historieprofessorn och författaren ner foten rejält.

– Kristendomen bygger på att Jesus är en historisk person och mot denna bakgrund kan det före­falla extremt provokativt att göra gällande att Jesus inte ens har existerat. Skulle två milleniers tradition vara byggd på en bluff?

I boken om den historiske Jesus använder Dick sina källkritiska redskap för att undersöka trovärdigheten i berättelserna, men också för att förstå Jesus som person. Att Jesus har existerat som historisk person råder det ingen tvekan om, menar Dick. Både kristna och icke-kristna skrifter dokumenterar den historiske ­Jesus på ett övertygande sätt.

I en av de äldsta icke-kristna skrifterna, från det första seklets sista decennier, benämns Jesus av den judiske skribenten Flavius Josefus som ”en vis man”, som anklagades av högt uppsatta judar och som Pontius Pilatus lät döma och korsfästa, varefter hans anhängare fortsatte att vörda honom.

Den romerske hävdatecknaren Tacitus berättar i sina årskrönikor, skrivna på 110-talet, att kejsar Nero skyllde Roms stora brand år 64 på de kristna i staden, och att de kristnas grupp ”som var avskydd för sina vederstyggligheter”, hade grundats av Kristus, som i sin tur hade avrättats på ­order av Pontius Pilatus.

Om du utesluter alla andra möjliga lösningar måste den enda som återstår vara den, även om den förefaller osannolik vara den sanna.

Det hörde inte till vanligheterna, förklarar Dick, att romerska skribenter redogjorde för religiösa grupper i provinserna, såvida de inte ägnade sig åt uppror och krig. Det talar för att de kristna redan då hade blivit så många att de drog till sig uppmärksamhet. Men trots att de kristna uppfattades som besvärliga av både judar och romare så var det ingen som hävdade att deras religionsgrundare skulle ha varit påhittad.

Alltså kan vi dra slutsatsen att Jesus har funnits. Men det betyder inte att vi med samma självklarhet kan uttala oss om vem Jesus var som person, menar Dick.

Jesus var inkluderande

Det som sticker ut tydligt ur ett historiskt perspektiv är det radikala i Jesu budskap. I en tid när dominerande antika religioner var tydligt elitistiska, tydligt avsedda bara för de invigda, så var Jesus inkluderande och riktade sig till hela mänskligheten.

– Jesus ställde stenhårda krav men var samtidigt, för sin tid, chockerande inkluderande i sin inställning till medmänniskor. Alla, bokstavligt alla, var välkomna i hans krets och hans Gudsrike. Detta i en era då nästan allt omgärdades av sociala och juridiska skrankor, för att inte tala om könsskillnaderna, säger Dick.

Intressant för nutidsmänniskan

Jesus var en normbrytare. Trots att gärningarna under hans livstid var begränsade till en liten avkrok av det romerska imperiet så kom de småningom att ge inflytande över hela världen. Det här gör Jesu budskap särskilt intressant för nutidsmänniskan, menar Dick.

– En enda människa kan förändra, kan göra skillnad. Människan, även som individ, har makt och ansvar. Det är ett budskap vi måste acceptera, ta till oss och leva efter, säger Dick.

Att Jesus har existerat som historisk person är en sak. Men hur är det med alla mirakler, har de verkligen skett? Det man ska ha klart för sig, förklarar Dick, är att mirakler under antiken och medeltiden aldrig var något som ifrågasattes. Även lärda män accepterade underverk som sanna händelser, så den stora frågan var inte om ett mirakel hade skett eller inte, frågan var vilken överjordisk kraft som varit inblandad.

Underverk i två kategorier

Dick delar in Jesu underverk i två kategorier, mirakler som påverkar naturen och mirakler som resulterar i att sjuka blir friska. Vad händer om man analyserar berättelserna om Jesu mirakler med källkritiska verktyg? Gick Jesus verkligen på vatten? Förvandlade han verkligen vatten till vin?

Det är svårt, menar Dick, för att inte säga omöjligt, att utvärdera Jesu naturmirakler som verkliga händelser. I sitt sammanhang fyller berättelserna mer en pedagogisk funktion än en historisk. Men när det gäller Jesus som läkare kan man tänka annorlunda. Att Jesus botar sjuka spinner som en röd tråd genom evangelietexterna i Nya Testamentet. Historier som är så många att de är svåra att bortförklara.

Evangelierna avspeglar både muntligt och skriftligt källmaterial som producerats så nära de verkliga händelserna i tid att det inte skulle vara möjligt att koka ihop vad som helst utan att drastiskt reducera trovärdigheten. Men hur botandet gick till i praktiken är omöjligt att avgöra, menar Dick. Kanske hade Jesus kunskap om folkmedicin, kanske spelade psykologiska faktorer som hänryckning och djup övertygelse in. Placeboeffekten får inte underskattas.

– Men för en troende är det ­naturligtvis lättare att förklara botandet. Jesus utförde mirakler eftersom Gud hav honom kraften, säger Dick.

Uppstod Jesus från de döda?

Så här i påsktid måste frågan också ställas: Är den mest spektakulära historien om Jesus sann? Uppstod Jesus från de döda? När Dick Harrisons skrev i Svenska Dagbladet förra året om möjliga historiska förklaringar till den tomma graven löd rubriken: Tänk om det osannolika är sant?

Uppståndelseberättelsen spred sig fort och blev en teologisk grundpelare i fornkyrkan. Något måste ha inträffat, menar Dick, den där natten mot kristenhetens första påskdag. Tidsavståndet mellan de äldsta notiserna om tron på Jesu uppståndelse och den tidpunkt då den skall ha ägt rum är för kort för att man realistiskt ska kunna argumentera för att historien är påhittad.

Däremot finns argument för att det osannolika faktiskt skulle kunna vara sant, som det faktum att namngivna kvinnor, som annars hade en undanskymd roll i samhället, hade en framträdande plats vid korset och som ögonvittnen vid graven. Å andra sidan är det lika troligt, källkritiskt sett, att Maria Magdalena och de andra kvinnorna kom till graven för att smörja kroppen och att de lyckades, möjligen genom att muta vakterna, smussla undan kroppen. Att verifiera om det verkligen stod vakter vid graven eller inte låter sig inte göras så lätt. Men om man förutsätter att det fanns romerska vakter som fullgjorde sitt uppdrag utan att avvika, somna eller mutas så återstår alternativet att Jesus faktiskt uppstod.

– Om du utesluter alla andra möjliga lösningar måste den enda som återstår, även om den förefaller osannolik vara den sanna, säger Dick.