Konsten läker traumat från barndomen

– Mina upplevelser i Franska Kongo har påverkat hela mitt liv, förklarar Anna-Carin Karlsson.

Hon möter vid tågstationen i Falun, där hon numera är bosatt sedan många år. En chic kvinna, samlad och glad och redo att dela sina erfarenheter.

– Nu känner jag att jag har en plattform att stå på, så att jag orkar berätta om det jag upplevt, förklarar hon.

Vill nyansera bilden av missionsarbetet

För hon är angelägen om att nyansera den där bilden av missionsarbetet som något positivt och bra för alla.

Det är hon inte ensam om. Även andra, som till exempel Lennart Hagerfors, har skrivit om traumat att bli lämnad av sina föräldrar. Bortvald för Gud.

– Ja, den generationen blev ju till och med lämnade i Sverige och fick inte träffa sina föräldrar alls, säger Anna-Carin.

Själv fick hon börja internatskolan i Pointe Noire i Franska Kongo, nuvarande Kongo Brazzaville, när hon var sju år gammal. Eftersom hon var äldst i syskonskaran på fyra, var hon helt ensam. Hem till missionsstationen i Loubomo kom hon bara till jul, påsk och på sommarloven.

Men hon klagade inte. Anna-Carin Karlsson var inte ett sådant barn.

– Jag var ju bara sju, så det är klart jag gjorde som de vuxna sa åt mig, förklarar hon. Man pratade inte så mycket med barn på den tiden. Hade de bara mat, kläder och tak över huvudet så var det bra.

– Fast min bror grät mest hela tiden när han började där, och till slut fick han flytta in hos mig så att jag skulle kunna trösta.

Återvände till Point Noire

Men Anna-Carin Karlsson grät inte förrän hon vid 27 års ålder återvände till Pointe Noire.

Franska Kongo lämnade hon annars för gott när hon var 14. Då flyttade familjen hem till Edsbyn, där hon gick i högstadiet och gymnasiet.

Fast hemma var ändå inte Edsbyn, här var allt annorlunda och Anna-Karin kände sig ensam och utanför.

– Det var så instängt. Alla andra hade ju känt varandra hela ­livet.

Att inte riktigt höra till någonstans är en känsla som Anna-Carin delar med många missionärsbarn. Och helt kommer den känslan nog aldrig att gå över, tror hon, även om hon varit bofast i Falun ända sedan hon träffade sin förste make och bildade familj.

Jobbade i bokhandel

Men vägen dit har varit krokig. Efter Edsbyn kastade hon sig in till anonymiteten i Stockholmsmyllret där hon bland annat jobbade på Gummessons bokhandel.

– Det kändes konstigt det också. Jag passar nog bäst i en stad som Falun, här är så lagom stort.

Hon har också gått bibellinjen på Lidingö missionsskola och praktiserat i församling ett år, ­eftersom hon i yngre dar ­funderade på att bli pastor.

På ­bibellinjen kändes det bra till att börja med, men så småningom började Anna-Carin må dåligt.

– Jag fick prata med en terapeut där, det var hon som förklarade för mig att mitt mående hade med min uppväxt att göra.

Då trodde jag att om jag bara åkte tillbaka till Kongo och så att säga gjorde ett avslut, så skulle det bli bra sen.

Hon hoppade av bibellinjen och valde att gå en u-landskurs i stället, för i den ingick fem veckor i Kongo.

– Fast allt jag kunde tänka när vi kom dit och besökte kyrkorna var att vet dessa människor vad deras frälsning kostat mig?

Sjönk ner i ett djupt svart hål

Och så kom de, hågkomsterna från Kongo, traumat som hon tryckt undan så länge. Anna-Carin sjönk ner i ett djupt svart hål. Kraschade, som hon själv säger.

– Panikångestattackerna bara avlöste varandra. Jag visste faktiskt inte om jag ens fanns till, var levande eller död. Den enda kroppsdel jag var medveten om var min hand som mina kamrater höll.

Läkningen tog tid. Först efter två självmordsförsök och en flytt hem till Edsbyn började Anna-Carin må bättre.

– Ändå älskar jag Afrika, som har en så stor del av mitt hjärta. Och jag har förstås inte bara dåliga minnen därifrån. Landskapet, kvinnorna och de starka färgerna har inspirerat mig så mycket.

De afrikanska influenserna märks tydligt i hennes målningar, som hon började med för ungefär tio år sedan.

Utställning i Gamla stan

Snart ska hon ha utställning i Gamla stan i Stockholm och hon jobbar nu på att välja ut de tavlor som ska ställas ut. Hon visar några av sina färgstarka bilder med mönster och djup, djur, fåglar, kvinnor och grönska. Allt kreerat i en stilsäker naivism.

Var denna ådra kommer ifrån vet Anna-Carin inte så noga. ­Någon särskild artistisk talang visade sig aldrig i barndomen.

– Det var i en återbruksförening som jag fick prova att måla. Jag trodde själv att det skulle bli mörkt och dystert. Att det skulle spegla mina återkommande depressioner.

I stället sprakar hennes tavlor av liv. Alla har de en titel som ­avslöjar vad det är hon vill visa.

– Namnet är nästan lika viktigt som tavlan, säger hon och berättar om hur bilderna bara vällde fram när hon väl började måla.

– Det var som ett vulkanutbrott, berättar hon och avslöjar att hon är helt självlärd, och aldrig ens gått en kurs i måleri.

– Det ger en väldig frihetskänsla när man inte behöver följa några regler. Jag lär mig själv, och blir allt bättre.

Akryl och akvarell

Hon har en ateljé hemma där hon målar i akryl och akvarell och gärna blandar med lite textil. Hon målar varje dag, vare sig hon mår bra eller dåligt.

– Det ger sinnesro. Jag är där jag ska vara, jag är så oerhört tacksam för det.

Men livet, det som hon beskriver som ett projekt, är fortfarande inte lätt. Men i dag har hon tre stöttepelare som ger henne en plattform att stå på

– Det är min underbare make, Krister, som jag träffade för tio år sedan, en sjuksköterska på öppenvårdspsykiatrin och min chef.

Hennes förhållande till Gud har också förbättrats.

– I dag tror jag på en Gud som tror på mig. Jag tror att det är Gud som gett mig drivkraften och livskraften som gjort det möjligt för mig att sitta här i dag.

Gick i terapi tillsammans med föräldrarna

Men det har alltså inte alltid varit så. Efter den första stora krisen bröt hon med både Gud och sin familj. Men med tiden har hon återupptagit kontakten med bägge och tillsammans med sina föräldrar har hon till och med gått i terapi.

– Det var verkligen inte lätt, och särskilt pappa blev så ledsen när han förstod hur svårt jag haft det. Att de liksom offrat mig för missionen.

I längden förmådde Anna-­Carin heller inte bryta med Gud.

– Det kändes som att amputera en arm, eller ett ben, så jag har byggt upp min gudstro igen. Men den är min egen. Kristendomen som sådan är jag mer tveksam till, och särskilt missionstanken. Den utgick ju hela tiden ifrån att Gud var svensk och att vi prackade vår kultur på dem.

– Jag har fortfarande svårt att gå in i en kyrka och jag är inte med i någon församling. Jag tycker att kyrkan gör mycket bra men för mig är det för trångt. Kristendomen, eller de som kallar sig kristna, har inte svar på allt.