Det är Jesus som ber Gud förlåta

De pratar religion ”hela tiden” just nu i klassen, fick jag också veta. De läser kristendomen. De diskuterar mycket och det är många svåra frågor. Det är bra att behöva sätta ord på sin tro och tvingas tänka till.

Det kom jag själv att göra när hon ställde sin Putin-fråga. Jag svarade inte rakt upp och ner utan berättade för henne vad jag själv kom att fråga mig när hon ställde den, nämligen om det är så att Jesus ber sin Far att han ska förlåta Putin. Jesus som ber att Gud ska förlåta dem som begår det värsta brottet (Luk 23:34).

Ständig ström av förbön

Är det så att Jesus kontinuerligt ber sin far om förlåtelse, att det pågår som en ständig ström av förbön, ord om förlåtelse, inom treenigheten, Gud själv? Så mycket har skrivits om treenigheten, om Gud som ­relation, tre i en, om kärlek som strömmar mellan personerna i Gud, och att därmed relationell och dialogisk kärlek strömmar genom och i hela universum, eftersom Gud är Gud med oss, den vi lever i och av, den som ständigt upprätthåller sin skapelse, fortsätter skapa, fortsätter älska.

Om Jesus ber så, för bödlarna, de som torterar och avrättar ­honom, ber inte Jesus så för att nollställa, i meningen att förlåtelse är en transaktion, ett borttagande av skuld, endast. Det måste vara mycket större, djupare, mer förvandlande än så. Jesus som känner Gud, är Gud, som varit med sedan begynnelsen, sitter vid sin Faders högra sida, delar samma väsen som Gud sin far, torde veta att förlåtelse är en kraft som förvandlar. En urkraft som ligger nära kär­leken, den ström som ständigt utgår ur Guds hjärta.

Tjänaren som rider på en åsna

Kärlek och förlåtelse, barmhärtighet och nåd, alla dessa ord vi känner igen för Gud, för vad och hur Gud är. Något helt annat, en annan logik, en annan ordning. Inte härskaren som kommer med våld för att befria, utan tjänaren som rider på en åsna, ger sitt liv, väljer icke-våld, förvandlar med kärlek, inifrån och nedifrån.

Allt detta sa jag inte till min unga tonåring, men har reflekterat vidare sedan vi hade samtalet. Under samma reflektionstid, firade de katolska Birgittasystrarna 100-års-jubileum här i Sverige. De var så glada att vi var ett antal personer som var där och firade med dem, deltog i kvällsbönen. Flera av systrarna kom fram till mig. I sin lågmälda vänlighet tackade de för att vi var där, syskon i tron, medvandrare. ”Vi gör inte så mycket”, ursäktade de sig, ”men vi ber alltid för er och för kyrkans enhet, för ekumeniken”.

Ett annorlunda rike

I liknelse efter liknelse påminner Jesus om Guds rike, som ett annorlunda rike, ett där Guds vilja råder, Guds anda och Ande. Ett där kärleken och barmhärtigheten är utgångspunkt och mål, där kärlek är uppriktig, där vi håller fast vid det goda, där vi är gästfria, gråter med dem som gråter, där vi tänker på vad som är riktigt för alla män­niskor, där vi inte besegrar det onda med det onda utan med det goda. Och det börjar smått, litet, som ett senapskorn. Det kan vara så litet så det är svårt att hitta, man måste sopa hela golvet för att få syn på det. Men det lilla, annorlunda, lågmälda, intensiva, växer till ett stort träd.

Att be om det, och söka dess anda, Guds Ande, kärlekens och förlåtelsens lågmälda världsförvandlande kraft, är således inget att ursäkta, utan att lära av. Världen behöver det, och dess ledare.

Sofia Camnerin
generalsekreterare Sveriges kristna råd