Guds närvaro i flöden av våld och hat

Mitt i grymhet, utsatthet och oberäknelighet finns också berättelserna om Guds närvaro och trofasta löften. Teologen och prästen Anne Sörman skriver i sin doktorsavhandling, Mellan vinge och kropp. En undersökning av fem bibliska berättelser, om bland annat Hagar. Det är en berättelse om att vara utkastad, befinna sig i absolut nöd, vara i öknen, bokstavligen.

Lade barnet under en buske

Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå. Hon irrade sedan omkring i Beer Shevas öken. När vattnet i säcken tog slut lade hon barnet under en buske och gick och satte sig ett stycke bort, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se på när han dör”, tänkte hon. Hon satt ett stycke därifrån, och barnet grät högljutt.

Men Gud hörde pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till ­Hagar: ”Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur ­pojken gråter där borta. Gå och lyft upp honom och ta väl hand om ­honom, jag skall göra honom till ett stort folk.”

Gud visar på vatten, uppmanar till eget ansvar och bryr sig om barn. Det är kontrasterande mot det faktum att många barn dödas.

Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick syn på en brunn. Hon gick dit och fyllde säcken med vatten och gav pojken att dricka.

Gud var med pojken, och han växte upp och blev stor. Han bodde i öknen och blev en god bågskytt. Han bodde i Paranöknen, och hans mor skaffade honom en hustru från Egypten.

Nämner henne vid namn

Det är andra gången Hagar befinner sig i öknen. Första gången var hon på flykt från sin slaviska tillvaro. En ängel fann henne, sökte upp henne vid en vattenkälla. Nu är hon i öknen igen, med sitt barn, nära att dö, ge upp. Gud nämner henne vid namn, öppnar hennes ögon och hon får kraft att agera, hämta vatten, ge sitt barn att dricka.

Anne Sörman skriver att i berättelserna om Hagar bryter den gudomliga närvaron igenom i ett text­flöde av förhandlingar och våld. Gud framstår som en Gud som visar på vatten, uppmanar till eget ­ansvar och bryr sig om barn.

Det är kontrasterande mot det faktum att många barn dödas, kidnappas eller far illa på andra sätt. De är kontrasterande mot faktisk vattenbrist, eller vatten som svämmar över. De är kontrasterande mot upp­givenheten, känslan av att det inte är någon idé, att det är för mörkt, för mycket.

Behöver läsa texterna igen

Icke desto mindre, eller just därför, behöver vi läsa texterna igen. Våga vara mottagliga för den gudomliga närvaron i alla flöden av våld och hat­retorik. Det finns en ängel som söker upp också nu, en Gud som nämner alla vid namn, som fortsätter att ge handlingskraft, som bryr sig om barn.

Må vi be om tilltro till det och kraft att agera på det.

Sofia Camnerin
generalsekreterare Sveriges kristna råd