KRÖNIKA Få människor på den här jorden har förmodligen undgått att någon gång, i någon tappning och något sammanhang, hört den odödliga klassikern Amazing grace.
Det var inte så länge sedan som låten faktiskt firade ett maffigt och ganska oslagbar födelsedag – 250-årsjubileum. 250 år! Artister som skriver en låt i dag får vara glada om deras låt överlever ens fram till månaden efter. Men här snackar vi jordsnurr efter jordsnurr, tidsandor efter tidsandor. Ytterst få låtar överlever så länge, än färre spelas så mycket och i så många sammanhang som denna. Det mest intressanta är att Amazing grace inte är något som förpassats till några textrader längst bak i en sångbok eller ställts undan på en dammig hylla i något museum över musik genom tiderna. Tvärtom har Amazing grace fortsatt leva vidare, beröra och spridas, år efter år.
Tolkning av hårdrocksångare
För ett halvår briserade en bomb bland många på Youtube när hårdrocksångaren Dan Vasc tolkade Amazing grace på ett sätt som fick varje hår på kroppen att ge givakt. Gåshud och tårdrypande är andra ord som passar in, för Dan Vascs magnifika röst visade sig lyfta hymnen både ett och två släpp när den dessutom packades in i ett rockigt fodral. I skrivande stund har nästan åtta miljoner människor sett Dan tolkning och de flesta tycks hylla den unisont.
… när en ung amerikansk popartist lyckas få den att bli till en hitlåt a’la 2023, ja då är det bara att kapitulera.
Men precis när man tror att man redan hört allt, så kommer också unge Forrest Frank med en tolkning av klassikern. Forrest är ena halvan av duon Surfaces, som på Spotify har samlat ihop långt över en miljard lyssningar, framförallt pådrivet av deras världshit Sunday best. Men nu har Forrest Frank som soloartist sjösatt något helt annat – ett projekt där han tolkar gamla psalmer på nya sätt. Och då menar jag verkligen helt nya.
Inga säckpipor
Forrest har slängt manualen till hur Amazing grace brukar sjungas och struntat helt i hur alla andra brukar göra. Här finns inga säckpipor, stora körer eller smäktande toner. Här finns en ung kille som med sina egen fingertoppskänsla paketerar om hymnen till en låt som skulle kunna toppa de flesta radiolistor. Essensen i den finns kvar, men både beats och text är tillagt, och plötsligt framträder en ny gestalt som går på repeat i högtalarna. Vem såg den komma?
250 år är en lång tid, och när tider förändras riskerar ju också en låt att plötsligt bli historia, men det här verket trånar oförskämt vidare som inget hänt. Det får mig också att ställa frågan: Hur mycket kan en låt egentligen tåla?
Jag är ingen kvantfysiker eller rymdingenjör, men rent fysiskt borde det sannolikt vara omöjligt att tåla så mycket som Amazing grace.
Bara att kapitulera
Jag säger inte att alla har lyckats med sina tolkningar. Men när en ung amerikansk popartist lyckas få den att bli till en hitlåt a’la 2023, ja då är det bara att kapitulera.
Amazing grace är nog både stryktålig och formbar på ett sätt som få andra, om någon alls.
Som det sjungs i en annan psalm: tidevarv komma, tidevarv gå.
Men på något sätt lyckas Amazing grace bestå.
Mattias Backlund
musikskribent och krönikör i Sändaren
LÄGG TILL NY KOMMENTAR