Livet färgar Mikaela Simonssons nya skiva

Tio år har gått sedan Mikaela Simonsson tog steget och vågade satsa på den egna musiken. Valet att våga satsa kom efter en utbrändhet, och efter att en vän uppmanat henne att låta sig själv ta mer plats.

– Då kom den här drömmen smygande: tänk om jag skulle börja våga satsa på att släppa egen musik och vara ute och spela med den, säger hon.

Jobbar halvtid på Bilda

I dag varvar hon en halvtidstjänst inom musiken med att jobba halvtid på studieförbundet Bilda.

– Det har varit fantastiskt roligt att bygga relationer med lyssnare och församlingar. Men framför allt har jag lärt mig så otroligt mycket. Det är nog det som fått mig att faktiskt fortsätta med musiken, säger hon.

– En stor del är också att jag ser och hör att musiken landar hos människor och att den får slå följe med någon en bit på vägen, att den får göra skillnad och berör. Det är lite det som jag har som vision: att det verkligen ska vara något som berör, lägger hon till.

Nu har hon precis släppt skiva nummer fem sedan hon tog det där steget. Skivan Små steg innehåller personliga sånger som hon skrivit och spelat in själv. Men samtidigt var det långt från en självklarhet att det ens skulle bli någon skiva.

– Jag kände väl att det var lite dags för en skiva, men på ett sätt var jag inte alls redo för det, säger Mikaela, och beskriver hur hon upplevde det som att hon tömt ur källan av låtskrivande.

– Jag var rätt skraj där ett tag. Jag känner igen känslan sedan ­tidigare, men jag blev lite lamslagen den här gången faktiskt. Men jag fick gå tillbaka och tänka om och sätta delmål, berättar hon.

Papper och penna

Hennes lösning blev att alltid, var hon än gick, packa med sig ett papper och en penna för att snappa upp alla små idéer och trådar till låtar.

– Jag har tänkt väldigt mycket och reflekterat. Sedan händer ju livet också, låtarna kommer egentligen direkt från livet och vardagen. Jag bearbetar mycket genom musiken.

Till slut kom låtarna fram även den här gången och formade det åtta spår långa albumet.

– Nu känns det bara bra. När jag ser på det här albumet och lyssnar på det så är jag bara stolt. Inte så mycket över min egna insats utan mer över att albumet står där på egna ben.

Svårt plocka ut egen favorit

Däremot har hon lite svårt att plocka ut en egen favorit bland låtarna.

– Det beror nog på vilken dag du frågar, säger hon och skrattar.

– De är alla lite favoriter skulle jag säga. Men det är klart att N­ågot stort ligger mig väldigt varmt om hjärtat, säger hon och berättar om hur låten skrev sig relativt enkelt men att den var ”bråkig” under inspelningen.

– Det är också det som är lite spännande när man har sin tro och litar på att Gud är med i processen. Om det är någon låt som är bråkig så kanske det är just den låten som faktiskt ska ut och sjungas och höras.

Nu hoppas hon att skivan och dess låtar ska få beröra lyssnaren och vara med och förmedla medmänsklighet och hopp.

– Jag hoppas att jag får vara med och förmedla lite medmänsklighet och hopp. Just som det är om man går på en konsert eller en kafékväll med mig, där man får sitta och bara vara, bara landa i sig själv.