Vi träffas i Kristvallabrunn, en gammal brunnsort mellan Nybro och Kalmar. Martha väntar på att det snart ska bli dags att skära eklöv till midsommarstången och äntligen få äta säsongens första, svenska jordgubbar. Hon längtar efter sin kära vän Britta, 96, som just varit inlagd på sjukhus.

– Jag hoppas att hon kommer att klättra på stegar och hugga ved med stora yxan, precis som vanligt. Det är sådan hon är, berättar Martha om sin vän som satt stort avtryck i Marthas hjärta.

Problemet är bara att vi inte befinner oss i Kristvallabrunn kroppsligen. Vi tittar på bilderna ihop och Martha, som just fått ett uppdrag som skribent för svenskamerikanska tidningen Nordstjernan, har en fantastisk förmåga att måla upp detaljer och situationer så att jag kan se dem framför mig. Vid vårt första digitala samtal är Martha ivrig inför resan. Vid vårt andra har hon varit i Amsterdam och vänt, då hon inte blev insläppt i Sverige. Besvikelsen är stor, Martha ledsen. För det är i Sverige hon på många sätt har sin familj.

– Att vi köpte Solbacka i Kristvallabrunn, stället min mans släkt kommer ifrån, är det bästa som någonsin har hänt mig, förutom min man och mina barn. Och det handlar inte om huset i sig utan om något annat. Det vi har där har fyllt ett tomrum i mig som jag inte ens visste var tomt.

Martha får tårar i ögonen av rörelse. Men så har hon också en berättelse så märklig att sammanträffandena ger mig gåshud.

– Sammanträffanden, ödet ­eller kanske Guds finger. Vad du vill kalla det, säger Martha allvarligt.

Marthas berättelse börjar 1984, i matsalen på Södra Vätterbygdens folkhögskola, SVF, i Jönköping. Martha hade just kommit från sitt college i Jamestown till Sverige för en termins studentutbyte. På väg hem var en grupp andra amerikaner, från North Park university. Under några veckor befann de sig alla på SVF och en av de första hon träffade från den andra gruppen var Don Swanson.

– Vi gillade inte ens varandra från början. Han var tuff och lite kaxig. Fast väldigt söt. Jag försökte väl vara trevlig… Men så började vi prata om min hemstad James­town som han också kände till.

De delade upplevelser av somrar vid Chautauquasjön och insåg snart att de talade om samma glassbarer och samma vattenskidåkning. Eftersom svensk­staden Jamestown inte är större än drygt 30 000 invånare och de delade tillhörigheten till Covenant church, frågade hon vad Dons släktingar hette. När han berättade att det var hans mormor Alberta, ”Birdie”, och morfar Levi, stannade tiden för ­Martha.

– Min mormor Allene och Dons mormor Birdie växte upp som bästa vänner. När de var tio år stack de sig i fingret, blandade blod och gav ett högtidigt löfte om att vara bästa vänner. Min mormor bodde hos oss när jag var liten och varje år, den 15 mars på deras vänskapsdag, skickade Birdie ett grattiskort till mormor. När jag berättade för Don visste han direkt.

Där och då blev Martha och Don ett par. I sommar har de varit gifta i 35 år, men om mormödrarna hade fått som de ville, hade de träffats ännu tidigare.

– Don skulle på en stor fest några år tidigare och behövde en dejt. Hans mormor tyckte att han skulle ringa mig. Hennes väninnas barnbarn. Det tyckte han ju var en jättepinsam idé då…

När Don åkte tillbaka till Chicago från SVF, skrev Martha ett brev om dagen.

– Det förtog ju Sverigeupplevelsen väldigt mycket. Jag tänkte bara på Don, ler hon.

Den sommaren jobbade de båda i Jamestown, lärde känna varandra mer och presenterade varandra för familjen.

– När Don träffade min mormor så tittade hon bara på honom, tog hans händer mellan sina, sådär som en gammal tant kan göra, klappade dem och sa ’Donnie Swanson’. Bara det. Som om han stod där i vårt kök, precis som hon planerat hela sitt liv. Det var liksom hennes och Birdies dröm sedan de var små flickor…

Det var i själva verket mormor ­Allenes idé att Martha ens hamnade i Jönköping. Martha hade inte tänkt plugga vidare, hon hade jobb och pojkvän och var redo för ett liv på hemmaplan. Men så kände mormor till utbytet med Sverige och Martha lät sig lockas.

Efter den sommaren tog Marthas och Dons gemensamma liv fart. Året efter gifte de sig, de började jobba, fick barn och Sverige fanns inte på att-göra-listan på många år. Men när äldsta dottern, som heter Allene efter sin gamlamormor, studerade på SVF 2011 var det dags för att familjen att återvända och börja upptäcka sina rötter lite smått.

– Är det något jag ångrar, är det att vi väntade så lång tid innan vi kom tillbaka. Men som ni säger i Sverige: ’Huvudsaken är att vi har varandra nu.’ Det säger våra svenska släktingar alltid till oss.

Vid nästa resa till Sverige hittade de till Kristvallabrunn och ­huset där Dons släktingar bott innan de begav sig till Amerika. Sedan fortsatte de att återkomma. Och drömmarna växte.

– Det var bara en dröm, men vi hade börjat prata om att det hade varit fantastiskt att kunna köpa och renovera fastigheten. Sedan dog Gunnar som bodde där och vår kusin Christer ringde och frågade om vi inte skulle försöka köpa det tillsammans.

Martha kallar alla för ”kusiner”, så jag frågar om det verkligen är möjligt. Svaret kommer med ett väldigt svenskt uttryck, om än med amerikanskt uttal: De är släkt-i-släkt. Men de känns uppen­barligen som nära familj och tillsammans med sina släktingar köpte de tillbaka det gamla torpet och affären på tomten i Kristvallabrunn. När de inte bor där själva, hyr de ut idyllen via airbnb. Under de fem åren de ägt stället har Martha varit i Sverige över 20 gånger, gissar hon.

– En gång stannade jag bara fem nätter, säger Martha och ser nästan lite skamsen ut.

– Men vi behövde göra i ordning huset för uthyrning! Så jag var tvungen att åka till Ikea. Med nio bäddar behövde jag nio av allt och två kuddar i varje säng. Till slut kände de igen mig i kassan på Ikea.

Martha skrattar lätt. Att åka till livet i Sverige har högsta prioritet. Hellre än nya kläder, kök och bilar satsar familjen på sina resor till Det gamla landet. Sedan några år har de ännu en anledning att åka hit ofta.

– Vår dotter Allene sa redan första gången hon var i Jönköping att hon älskade att vara i Sverige, att hon ville komma tillbaka. Idag är hon gift med en svensk man som är pastor. De bor i Blekinge nu. Det är verkligen emigration i retur!

Martha har fortsatt att söka familjens rötter, bland annat tillsammans med goda vännen – och ”kusinen” – Monica. De hittade en dagbok efter en ung amerikansk släkting som i mitten av 1900-talet reste till Kristvallabrunn i jakt på sina rötter, precis som Martha.

– Hon skrev om sin resa och alldeles särskilt om en ung man som hon blev intresserad av. Bara en enda sida men om en spirande förälskelse. Monica fortsatte att forska kring släktförhållandena – och fann att den där söta pojken från 50-talet var släkt med min svärson! Så vi läste ur dagboken på min dotters bröllop.

Martha sticker in ett svenskt ord här och där och melodin låter förvånansvärt svenskt.

– Min farfar bodde också hos oss när jag var liten. Han var uppvuxen i Öxabäck i Västergötland. Han talade alltid engelska hemma. Men när han sa orden hade de den där vackra, svenska melodin, förklarar hon.

Nästa steg blir att utforska den delen av Sverige lite mer. Martha är ständigt på jakt efter brev, spår, historier och släktingar.

– Monica och hennes familj är mer familj för mig än någon annan. Det som skett kring Solbacka har gett mig relationer på ett sätt som jag aldrig haft i mitt liv. Och som vi umgås i Sverige! Vi samlas runt vårt stora bord för familjemiddagar i trädgården med samtal som aldrig tar slut.

Jordgubbstårta i skuggan under vårdträdet. Fikapauserna tillsammans. Plocka vitsippor om våren och högsommarens blommor senare. Det stillsammare tempot under vintern när julens traditioner tar vid. Martha reflekterar mycket över sina iakttagelser. Hon tycker om att man i Sverige följer säsongernas växlingar. Att allt är jordgubbar när det är jordgubbssäsong. Att traditionerna förefaller så självklara. Att ljuset får styra tempot i livet. Att enklare inte alltid betyder bättre.

– Jag har aldrig varit med om något sådant förut. Det gör mig komplet

ANNA HAGNELL