Richard Hofstadter konstaterade visserligen att den aggresiva retoriken som skönjdes var allt annat än en ny företeelse i det politiska USA. ­Den paranoida stilen, som han skrev, är ett gammalt återkommande fenomen, som med jämna mellan rum länkats samman med partier och rörelser som känner sig missnöjda med sina liv och sitt samhälle.

Som exempel tog Hofstadter 1800-talets febriga misstänksamhet mot ordenssällskap som frimurarna eller hemliga påstådda sällskap som Illuminati, den anti-katolska och anti-mormonska hetsen ­under tidigt 1890-tal. Eller det som i Hofstadters samtid kallades ”The red scare” - rädslan för de amerikanska röda, infiltrerande kommunisterna som skulle ta Sovjets parti mot moderlandet så fort tillfälle gavs.

Den utpekade fienden förändras över tid

I den paranoida stilen kan den utpekade fienden förändras över tid, men beskrivningen av ”fienden” och dennes påstådda, farliga, inflytande över samtiden är densamma.
Fienden beskrivs så gott som alltid i termer av att vara en återspegling av ren ondska. En sorts superhjälte, kraftfull och farlig men med onda avsikter och dålig moral. Om fienden vinner väntar en värld av kriser, ekonomiska depressioner och fabriksnedläggningar med stor arbetslöshet som följd. Den fienden som målas upp i den paranoida stilen har inte mycket till ånger för det – hen njuter och tjänar själv på den förödelse som väntar oss alla.

Brinnande aktuell

Sextio år sedan Hofstadters myntade begreppet, är den paranoida stilen fortfarande brinnande aktuell i amerikansk politik.

Enligt en undersökning gjord av University of Chicago i maj 2022, sade sig en påfallande stor minoritet hålla med om att ”hemliga fiender styr och kontrollerar världshändelserna”.

Hemlig skuggregering

En tredjedel av de tillfrågade höll med om påståenden som ”Stora händelser som krig, recession och valutgångar kontrolleras av en liten klick människor som i hemlighet arbetar mot oss (folkviljan)”. Ännu fler, hela 48 procent höll med om påståendet att de människor som ”egentligen styr USA” är en samling personer som vanliga amerikaner inte har en aning om vilka de är. Nära hälften sade sig alltså tro att deras egen regering är en marionettregering styrd av en hemlig skuggregering.

Oroande nog är det samma grupper som dras till anti-etalbissemangsreoriken som lägger mest tid på extremistsidor på nätet.

De fiender som pekas ut i dagens politik med ­karaktär av den paranoida stilen, är dock inte längre hemliga sällskap, religiösa minoriteter eller ens kommunister. Högersidans paranoidstils-politiker har siktet inställt på den så kallade ”Djupa staten (Deep state)”. Ovalda och ansvarsbefriade individer som styr USA, och därmed världen, inifrån stats­apparaten.

Från vänster är gevärspipan riktad mot globala bolag och storbanker.

Ny våg av populism

Misstänksamheten, rädslan och ilskan mot dessa mäktiga fiender har gett bränsle åt en ny våg av populism som förändrar hela det sätt som forskare inom politik i dag tänker kring väljare och val.

Jonathan R Peterson, professor i statsvetenskap vid North Park University, Chicago.

I juli i år, publicerade professor Joseph Uscinski och hans kollegor vid University of Miami en artikel i The American Journal of Political Science, där de presenterade sin tes att det finns en stark dimension av antietablissemang bland den amerikanska väljarkåren.

Korrupt elit

Den här typen av väljare delar en hel del drag av den politiska paranoidstilen när de gör sina val. De tenderar att acceptera spridda konspirationsterorier (Qanon är ett exempel), och känner sig hjälplöst fast i en situation de inte kan ta sig ur. Det finns också en stark tro, och fientlig inställning, till en korrupt elit som de menar styr, ställer och arrangerar världshändelser som en direkt attack på vanligt folks sätt att leva.

Uscinskis forskarteam visar vidare att väljare med stark aversion mot det så kallade etablissemanget, också är mer benägna att rösta på icketraditionella kandidater. Det skulle vara en förklaring på den framgång bland väljarna som outsiders som Donald Trump och Bernie Sanders, som både haft tydlig udd mot etablissemanget i deras kampanjer, fått de ­senaste åren.

Fientlig inställning till eliter

Dessa antietablissemangsväljare har nu gjort ­gemensam sak med klassiska ”partisanväljare”, alltså sådana som redan befinner sig i utkanten av väljarskaran. Kanterna fogas samman i en och samma kandidat – den som kan vara tydligast motståndare mot etablissemanget. På detta sätt formas ett nytt sätt att se på amerikansk politik som vi inte ­tidigare varit vana vid. Nämligen den att extrem­högern eller extremvänstern hellre än höger/vänsterskalor skulle kallas antietablissemangskanter. Det som förenar och motiverar dem är i stor utsträckning nämligen sin fientliga inställning till eliter, äkta eller påhittade, snarare än ideologisk kamp.

En annan sak som upptäckts är att skepticismen mot etablissemanget inte är vidare jämt fördelad över den amerikanska befolkningen. Yngre individer verkar vara mer benägna att lockas av ”rörelsen”, liksom personer med lägre utbildning och minoriteter.

Inte helt överraskande är attityder i linje med dessa också högre i grupper som har mindre politiskt inflytande för stunden, bland grupper som högst troligt inte tänker rösta och de som har litet förtroende för regeringsmakten.

Extremistsidor på nätet

Oroande nog är det samma grupper som dras till anti-etablissemangsretoriken som lägger mest tid på extremistsidor på nätet. De tenderar dessutom att acceptera fysiskt våld som en lösning på politiska problem i klart större utsträckning.

Men är nu trenden med avog syn på etablissemanget unikt för USA? Troligen inte. Även om det är mest undersökt här, menar Uscinski och hans kollegor att det finns all anledning att tro att liknande mönster och grupperingar existerar i högsta välmåga även utanför den amerikanska kontexten.

Ökande populism

Han lyfter här fram några studier som gjorts kring ökande populism i Sydamerika och Europa, där slutsatsen varit att det finns en stor risk att ”politiska entreprenörer” över hela det politiska spektrat använder dessa underströmmar av etablissemangsskepsis i sina politiska strategi;

De blandar ofta detta med vanlig mainstream missnöjespolitik och lyckas på så sätt nå, och mobilisera, väljare från ett brett spektrum att engagera sig för deras sak.

Världens fungerande demokratier bör därför ­seriöst ta dessa strömningar på allvar, svara på väljares oro över sådant som konspirationsteorier och lugna där det behövs.

Vi behöver också vara medvetna om att det är så mycket enklare för populister och opportunister inom politiken att ta makten genom att skapa rädsla och ilska bland väljare genom att underblåsa den misstänksamhet mot varandra och etablissemang som ruvar under ytan. Så länge det får fortgå utan goda svar kommer det bara förvärra de problem som göds av att den paranoida stilen får fritt spelrum i politiken.

Jonathan R Peterson
professor i statsvetenskap vid North Park University, Chicago.