Norrsken ny folkrörelse

Det är ett ivrigt, dämpat mummel som sprider sig i den mörklagda marinan vid sjön Mjörns strand i Alingsås. Alla står vi med näsan rakt mot nordanvinden, tålmodigt stirrande i mörkret en vanlig, men ganska sen, måndagskväll. Och jag kommer på mig själv med att bli alldeles rörd.
För ett halvår sedan släpade jag med mig väninnan hit för samma mörkerskådning. Den gången dök ytterligare en person upp och vi fnissade lite åt att det var någon mer som också ville glo i mörkret just här, i jakt på det gäckande norrskenet. Sedan dess har fler, bokstavligen, fått upp ögonen för norrsken.

Grönt eller rosa ljus

I kväll får vi i stället cirkulera med bilen innan vi hittar någonstans att parkera. Lyssnar man noga så är det enbart norrsken man hör – som samtalsämne. Alla är här med förhoppningen att få se lite grönt eller rosa ljus på himlen. Och det är så vackert. Och då tänker jag i första hand på människorna, snarare än (det hittills obefintliga) norrskenet.
Under pandemin lärde sig människor att på nytt söka äventyr och glädje på hemmaplan. Kanske är det förklaringen till att fler ens överväger möjligheten att låta sig fascineras av ett ljusfenomen på himlen? Ett av livets enkla nöjen? Om man nu kan kalla ett fysikaliskt komplext rymdväder för enkelt.
Under mitt år i Kalix, bara några mil söder om polcirkeln, fylldes hela skyn med norrsken, natt efter natt. Jag brukar säga att det var som att öppna en sagobok. De gröna ljusen rörde sig som jagade ryttare över himlavalvet, som ­gigantiska renhjordar och som ljuva berättelser om kärlek. Norrskenet gick att läsa som en bok med folksagor. Och det var vackert, suggestivt och nästan magiskt. Och jag läste det och fascinerades.

Calle Bergstrand driver Norrsken Sverige

Lite fakta om norrsken fastnade också då, som det faktum att norrsken är periodiskt över en elvaårscykel och min vinter i Kalix råkade infalla när himlafenomenet befann sig i ett år när det peakade. Detta är nu en halv livstid sedan och jag har aldrig varit tillbaka och därmed inte sett norrsken igen. Ibland har dock himlen över både svarta skogar och Alingsås belysta gator sett grönt ut och jag har sagt ”det ser nästan ut som norrsken i horisonten men det måste vara någon lampa, för så här långt söderut ser man det ju inte”.
Men jag hade fel. Det lärde jag mig så småningom, för ett antal år sedan, när jag kom i kontakt med facebookgruppen Norrsken Sverige och entusiasten Calle Bergstrand.

I dag är Calle Bergstrand hela Sveriges mr Norrsken. Till vardags är han sjuksköterska och en person som på ett underbart och ödmjukt sätt ge fler chansen att uppleva allt det där som ett norrsken inbjuder till.
För Calles egen del började det 2008 när han flyttade till Umeå och sökte en fritidssysselsättning.
– Norrsken, tänkte jag då, och hade massa frågor. Men jag hittade inte så mycket tillgänglig information. Det tog mig ett och ett halvt år innan jag hade grepp om vilka begrepp man behövde förstå för att göra en egen norrskensprognos. När jag lyckades med det fick jag hybris, säger Calle brett leende.
En kväll så såg prognosen så bra ut att Calle, som nu flyttat till Gotland, gav sig av till de mörka klipporna vid Högklint.
– När jag stod där kom ett starkt norrskensutbrott, ett draperi med färg och form. Och jag skrek av glädje. Rakt ut, där jag stod helt ensam vid havet. Efter det har jag bara velat få dela min passion för att se norrsken.

Kan ses över stora delar av Sverige

Sedan dess har han lärt mig och hundratusentals (!) andra att norrsken allt som oftast kan ses över stora delar av Sverige. Faktum är att han har osannolika 1,4 miljoner besökare på sin sida varje månad, en verksamhet som han med målande humor ägnar sig åt mellan barnens öroninflammationer, vegomatlagning och jobb. Han vill att både facebooksidan och norrskenet i sig ska vara positivt snarare än fullt av regler.
– Det som driver mig handlar om något existentiellt och kanske altruistiskt. Att uppleva norrsken närmar sig att dela ett slags andlighet, att få känna att vi är del av något större. Plötsligt tar sig himlen närmast onaturliga former och jag får känna en härlig litenhet. Då spelar det ingen roll om jag är arbetsför, har problem eller är missnöjd med regeringen. Där och då är jag bara en människa som ser solen kyssa jorden i en dans på himlen.

Söker sig till ensliga platser

Calle söker sig fortfarande till ensliga platser för att uppleva norrskenet. Han vill också vara den där lilla människan under himlen och inte någon kändis. Samma kväll som jag står där i Alingsås, råkar Calle vara i Växjö. Kvällen innan hade det varit 20 bilar där. Efter Calles ­senaste prognos står där 200 bilar men Calle håller låg profil. Människorna ska uppleva undret, inte honom. Och han inte dem, utan undret.
Skådande handlar också om tålamod. I Alingsås berättar kvinnan bredvid mig att de nyligen rest till en liten ö i nordligaste Norge för att uppleva Norrskenet med stort N. Efter en lång natt gick de och lade sig klockan tre utan att ha sett något. Vid frukost dagen efter pratade alla på hotellet om det fantastiska norrskenet – som varit så starkt halv fyra på morgonen att även de som sovit, vaknat av ljuset utanför. Alla utom alingsåsfamiljen.

Sova i bilen

Men i kväll ska det ske. Det är en fråga om tålamod. Kvinnans dotter ska sova i bilen i natt, laddad med sovsäck för att inte missa chansen. Det går ett sus i mörkret när en svag grön båge rör sig över horisonten i norr. Vi delar en förundran över det där märkliga som samtidigt bara är ljus på himlen.
– Det finns forskning som visar att det är viktigt för oss människor att uppleva mörker men också att tänka existentiellt och ha någon form av andlighet. Det gör oss friskare. Och det är något existentiellt som händer med oss där, i mörkret, under ljuset. Det vill jag inspirera till, säger Calle enkelt.
Eller som Einstein uttryckte det, på ett ungefär: ”Allt är bestämt, begynnelsen precis som slutet, av krafter vilka vi inte har någon kontroll över. Det är bestämt för insekten precis som för stjärnan. Människor, grönsaker och rymdstoff, alla dansar vi till en mystisk melodi, som en osynlig spelman sjunger i fjärran.”

Har blivit till en folkrörelse

Norrsken har helt enkelt blivit till en folkrörelse. Kanske tack vare just detta, vad det gör med en människa? Det gör gott för vår själ när vi upplever litenheten och förundran under det sprakande ljuset. Det gör gott för kroppen att söka sig till mörklagda platser i en värld full av belysning. Det gör gott för en människa att finna glädjen i något som är här, för oss att uppleva, utan kostnad, prestation och särskilda kunskaper.
Kommer folkrörelsen att hålla i sig? Calle såg ett växande intresse för friluftsliv långt innan pandemin blev verklighet. Tänk om en färgsprakande natthimmel fortsätter hjälpa oss att hålla ögonen öppna för livets enkla nöjen och existentiella möten. En vanlig, men ganska sen, måndagskväll.