Sveriges kanske mest mångbottnade samhällsdebattör är på banan – och på benen – igen. Inom loppet av ungefär ett år fick han först en aggressiv blodcancer och sedan blodförgiftning. När vi nu möts ska han strax in på scenen för att inför en fullsatt salong läsa valda delar ur sin bok Hon vars hjärta var som mitt, om den passionerade kärleken mellan författaren Dan Andersson och baptistflickan Märta Larsson, i en föreställning som just turnerat i landet (se Sändaren 36/2022).
– Egentligen borde jag väl inte vara ute och möta så mycket folk, men det är ju det här som är mitt liv, konstaterar han.
Cancerdiagnosen för knappt två år sedan var förstås omvälvande och livsförändrande för en person som är van att ständigt befinna sig i samhällsdebattens flöde.
– Cellgifterna gör ju att man är halvdålig hela tiden, så fort man får en liten bakterie så åker febern upp.
Men behandlingarna gav resultat och i augusti förra året friskförklarades han.
– Sedan dröjde det inte länge, innan jag började känna mig odödlig igen.
Fram till nästa pärs – som faktiskt var värre – RS-virus och blodförgiftning.
– Jag låg elva dygn i respirator. Vid ett tillfälle sa läkaren till min fru att jag hade 50 procents chans att överleva. Fast det märkte jag ju inte själv, konstaterar han.
– Jag hade fantastiska upp­levelser i mina drömmar. Var ute och reste mycket. Träffade Boris Johnson, han gick omkring med händerna på ryggen, sådär som han brukar. Jag hade ruggiga mardrömmar också, förstås. När dom väckte mig hade jag just ­varit kidnappad, och det första jag försökte göra då var att slå den stackars sjuksköterskan som stod bredvid. Som tur var orkade jag inte lyfta armen.
– Sedan frågade en läkare mig om jag visste vilket år det var. Jag svarade 1959, vilket råkar vara det år jag är född. Det var som om jag ville födas på nytt …

Gick samma kurs i idéhistoria

För nästan fyrtio år sedan mötte jag Göran Greider i ett helt annat sammanhang. Vi gick samma kurs i idéhistoria, en termin vid Stockholms universitet. Jag var ung journalist och han hade gjort sig ett namn som lovande poet, med en publicerad diktsamling på Albert Bonniers förlag. I klassen visade det sig snart att ­Göran redan var väl bekant med alla viktiga namn och alla väsentliga tankeströmningar i idéernas och filosofins historia. Därtill verbal; det var inte särskilt förvånande att hans röst sedan skulle komma att höras allt mer i samhällsdebatten.

Chefredaktör för Dala-Demokraten

På Wikipedia ser jag att det var 1999 som Göran Greider blev chefredaktör för socialdemokratiska Dala-Demokraten. Märkligt. Var det inte nästan nyss som man förvånades över att den Stockholmsbaserade sörmlänningen värvades till en liten tidning ute på vischan?
– Jo, det är faktiskt så länge sedan. Men de senaste tio åren har jag bara jobbat halvtid, och jag gör inget annat där än att jag skriver.
Dessutom skriver han regelbundet i den oberoende vänstertidningen Dagens ETC och emellanåt även i andra tidningar. Ibland på uppdrag, som när Dagens Nyheters kulturredaktion i våras bad honom att bidra med en dikt om kriget i Ukraina.
Ja, han skriver allt ifrån poem på Instagram till böcker i olika genrer. Lär snart vara uppe i fyrtiotalet titlar. Inte ens i sjuksängen dämpades denna drift. Sina anteckningar från cancerperioden samlade han ihop till den djupt personliga Barndomsbrunnen: en historia om sjukdom och minne i brutna rader (2021).
– Det visade sig att när man råkar ut för något som gör att döden flåsar en i nacken, då börjar man minnas. Barndomen blev levande för mig, det var en mycket speciell upplevelse.
Som läsare av Barndomsbrunnen kan man bara skriva under på detta. På var och varannan sida bjuder Greider på formuleringar som gör att tanken svävar fram.

Vad är det du vill bidra med, med ditt skrivande och med ditt deltagande i samhällsdebatten?
– För det första har jag en stark drivkraft att uttrycka mig. Jag är en politisk person och skriver därför om politiska ämnen. Och jag vill att det ska finnas ett levande språk i de samtalen. Det har försvunnit de senaste tjugo åren, när partiledardebatter snuttifieras till trettiosekundersuttalanden.
Han drar en parallell med ett bibelställe i Första Mosebok.
– Där finns trädgårdskonstens portalparagraf att fruktträden ska vara både vackra att se på och goda att äta av. Det är nog det vackraste som sagts om odling över huvud taget, jag går tillbaka och läser det någon gång per år. Skönhetsaspekten är så mycket värd, den talar till människors inre.
Och apropå det, så har Göran Greider förstås skrivit en bok om trädgårdsodling också … med egna foton, I trädgården hörs andra ekon (2017) heter den.
I sin samhällsanalys står Göran Greider stadigt på vänsterbenet. Inom socialdemokratin, men med ett kritiskt förhållningssätt även mot sitt eget parti. De politiska strukturerna förmår inte att ta tag i de långsiktigt avgörande frågorna, menar han – som klimatförändringarna.
– Vi befinner oss i ett nödläge, men åtgärderna är långt ifrån tillräckliga. Det verkar krävas att det ska regna ner stora isblock från himlen, innan alla fattar.

Svaret på ett nödläge

Men vi kan att lära av historien, menar han. De stora folkrörelsernas framväxt var ju också svaret på ett nödläge. Det rådde fattigdom, stora klassklyftor, dryckenskap, tuffa villkor på arbetsmarknaden. Något liknande, med en omfattande mobilisering, skulle behövas i dag, konstaterar han. Men finns det i sikte?
– Jag är visserligen optimist, men ser inte många hoppfulla tecken. Vi har en civilisation som äter upp biosfären. Vi är på väg in i en ekonomisk kris, och om vi som vanligt hanterar den med att stimulera efterfrågan – då fortsätter vi med konsumtion och allt det där som tär på resurserna.
– Jag tror att förändringen måste komma underifrån, som när folket självutbildade sig i folkrörelserna, och omvandlade hela samhället. Efteråt ser vi vad det betydde och hur nödvändigt det var. Men finns det något motsvarande i vår tid? För min del kan jag inte se det komma, vi har fått en avmattning av alla sociala energier som är ganska förödande.