Turnéerna har stått och stampat i farstun på grund av pandemin, men när jag träffar Sara Parkman på Göteborgs station har dörren öppnats. Hon har precis spelat in tre avsnitt av På Spåret. Nu ska delar av bandet vidare till Gagnef. Sedan Malung och Säter. Hon sätter sig vid cafébordet, suckar och skrattar nästan samtidigt. Rösten är hes.

– Det är ketchup-pandemi-effekten, men också det oglamorösa livet som musiker.

Hennes senaste album Vesper (”aftonbön” på latin) har slagit stort. Ett konstnärsresidens i norra Frankrike, inte minst den del som en gång tjänade som kapell, med schackrutigt golv och målade glasfönster, hjälpte henne att hitta en röd tråd i skapandet: längtan efter helighet.

– Det finns med mig jättemycket. Det handlar väl om en längtan efter förundran, det magiska, att känna att livet får vara heligt, närvarande.

Som barn fick Sara ta del av ett sjudande liv – politiskt, musikaliskt och andligt – på Svenska kyrkans stiftsgård i Rättvik, där båda föräldrarna arbetade. Desmond Tutu hade stiftsgården som sin viloplats. Tidvis bodde flyktingar på gården. Rockmässor, körkurser, konfirmander.

När Sara skulle börja högstadiet flyttade familjen till Härnösand.

– Det var jobbigt. Tyckte jätte­mycket om att gå i skolan, men hade inga kompisar. Trots det hade jag nog rätt bra koll på mitt värde. Vilket också gjorde att jag kunde vara rätt dryg mot andra.

Gymnasiet kom som en räddning – på estetprogrammet fick hon vänner och kunde samtidigt ägna sig mer åt fiolen och sången. Hon gick folkhögskola, musikhögskola och började hanka sig fram som musiker.

Efter Vesper har det blivit mindre hankande, mer stabilitet. Men den längtan som hennes låt­ar ger uttryck för har hon delvis haft svårt att hitta rum för.

– Det har varit svårt att hitta sammanhang som vuxen där tron har kunnat fördjupas. Jag har inte känt mig riktigt hemma i någon församling, och är mycket på turné. Men jag hittar frön ibland. I läsning, eller som när jag och Hampus spelade på Pilgrims höstmöte. Sedan är det viktigaste för mig att det får existera i musik och skapande. Skapande är att närma sig det onämnbara. Det är också alltid svårt att tala om. Men för mig så, i avsaknad av en fysisk kyrka som jag går till varje söndag, så blir nog musiken det.

Att närma sig det onämnbara, kan du säga något mer om vad det är för dig?

– För mig handlar det också om språket. Vad är Gud, vad är andligt? I vår tid kan det lätt bli lite väl förenklat: “Gå i skogen är också andligt”. Det tar bort magin. Samtidigt tycker jag att det är omöjligt att hävda ett sanningsanspråk i en kristen teologi, för när den skapades var vi omedvetna om omvärldens olika trossystem. Hur plats påverkar idéer, hur det fysiska påverkar vad vi tänker om livet. Men hur kan vi ändå bära med oss det, utan att det reduceras till ett motivationskort: “Det är inspirerande att tänka på Jesus”? Att det faktiskt får vara något storartat och svårt? Någonstans där är jag.

Vad är dina egna erfarenheter av musik som andligt uttryck?

– När musik är som man vill att den ska vara, så är det en total närvaro. Samma typ av närvaro som en del upplever i en kärleksrelation, i föräldraskapet, i bön… I min familj är vi väl inte jättebra på att prata känslor, men vi har alltid sjungit tillsammans. Att sjunga är väldigt kroppsligt. Det är en fin och viktig aspekt i den svenska lutherska traditionen, där vi annars talar ganska lite om kroppen.

Din musik för tankarna till klago­rop – musik som existentiell ­hantering – inte bara vackert och stämningsskapande.

– Jag tänker att musik är lika delar psykodynamisk som religiös. Kyrkan har haft en funktion i att skapa rum där vi får känna saker. Högmässans form går igenom olika känslomässiga aspekter av livet: ångest, glädje, tacksamhet, förlåtelse. Min pappa pratade om det, att kyrkans sakrament är ett sätt att öva sig på att leva. Min vän Erik, utbildad ljuddesigner på scenteatern, sa helt oberoende exakt samma sak om scenkonsten. Jag har alltid tyckt om den ordlösa sångens kraft, där orden ibland är sekundära. Alla vet nog inte vad “Kyrie eleison” betyder, men musiken säger det texten säger.

I dina texter blandar du uttryck som man sällan ser ihop. “Må Gud välsigna dig med vredens skogar”. Var kom den låten ur?

– Jag hade en vän som sa “Du har ett lager av ilska och vrede över dig”, och jag bara: “VADÅ, DET HAR JAG VÄL INTE ALLS?” Jag och Hampus, som jag skriver musiken ihop med, började ­nysta i det här med konstruktiv och destruktiv vrede. Och bråkade om det, för jag tyckte att han inte ­vågade vara arg. Vi lever i en tid där vi inte vill ha vrede. När ­någon är arg på kommun, ­region eller stat så besvaras det ofta med “Jag förstår, lilla vän. Du har rätt att vara arg.” Man kan inte ­fortsätta att vara arg om man blir förminskad i sin ilska. Det blir ett extremt passivt samhälle.

Helig vrede, vad har du för ­relation till den?

– Jag har väl precis lämnat aktivismen, där vreden är väldigt nära till hands, som man har runt åren 18 till 30, kanske. Nu är jag mer bekväm, har en stabil yrkesroll. Reaktionen kommer inte lika fort. Kanske behöver man fortsätta öva på att känna helig vrede. För när man själv blir bekväm, glömmer man lätt bort det som skaver.

Hur ser du på din egen roll när det gäller andlig musik?

– Jag hade inte tänkt att min musik skulle tala till kyrkan. Men jag tror det var ett år sedan, som ärkebiskopen Antje Jackelén la upp ett foto på Vesper på sin ­instagram. Då slog det mig att tro och kyrka är något vi gör. Att det här nu räknas som en del av det som kallas religiös musik. På samma sätt som folkmusiken är en traderad tradition, där varje generation lägger till sig själv.

– Och jag ser väl på tron på lite samma sätt. Jag pratade med pappa om det, att jag har svårt att tro på uppståndelsen, att den fysiskt hände. Men däremot är den stark för mig som en sinnebild, som metafor bär den mig. Då sa han: “Men det är ju det som är att tro!” Den bekräftelsen var viktig. Hur vi formulerar oss och använder bilderna förändrar sig i relation till vår omvärld. Men att det får räknas som tro.

Elin Klemetz
sandaren@sandaren.se