Mitt första och starkaste intryck av Eugene Petersons The Message: Nya testamentet (översatt till svenska av Felix Lasson) är att det är roligt att läsa denna text. Vad sägs om följande:

”Varför hade Petrus frotterat sig med utbölingar, ätit förbjudna saker och fläckat de kristnas rykte som goda judar? Petrus blev tvungen att förklara allt i detalj från början.” (Apostlagärningarna 11:3-4)

Det blir ett roligt driv i texten med detta fria förhållande till de grekiska grundtexterna. Visserligen får vi notera att det inte är någon exakt översättning, men Peterson hjälper oss å andra sid­an att undvika onödiga misstag som lätt kan uppstå om vi inte känner till den historiska situationen så väl. Termen ”kristna” bör visserligen inte förekomma i en så tidig passagetext, eftersom den dyker upp först betydligt senare, men i sak har Peterson helt rätt: Denna text talar om en tid då de ”kristus-trogna” strävade efter att uppfattas som ”goda judar”. De ny-inkluderade ”utbölingarna” kunde beskrivas som galater i Kristus och korinthier i Kristus, inympade grenar, ­Abrahams adopterade barn. Ingen ersättningsteologi hade formulerats ännu, utan Israel var självklart inkluderat – de var ju av den äkta oliven! Frågan gällde i stället hur utbölingar kunde inkluderas utan att den kollektiva identiteten blev förstörd eller förflackades. Vackert så.

Ett exempel som visar hur Peter­sons version inte bara är en översättning utan också en kommentar kan hämtas ur Apostlagärningarna 11. Peterson utlägger ”de omskurna” som ”några av [hans] kamrater som menade att omskärelsen och allt den stod för var en omistlig del av deras identitet.” Detta är alldeles utmärkt, även om så långa utläggningar gör att den svenska texten inte längre kan kallas översättning utan snarare parafras. Detta är å andra sidan helt i sin ordning. Vi behöver inte färre utan snarare fler läsningar av Nya testamentet! I detta specifika fall skulle Petrus sannolikt kunnat ha talat om de omskurna (eller ”de av omskärelsen”) som sina ”kamrater”. Tolkningen av hur just dessa kamrater upppfattade omskärelsen som en fråga om identitet och tradition – en erkänd gudsrelation – är sannolikt också korrekt, även om inget av detta sägs i grundtexterna.

Varje översättningsarbete ställer översättarna inför massor av val och det är inte alltid som allt som egentligen borde komma med går att få med. Därför är ­parafrasens öppnare form berikande och ibland välgörande.

På goda grunder vill översättare undvika att nya översättningar av Nya testamentet öppnar för antisemitiska tolkningar, eftersom dessa inte alls stämmer med den historiska situationen. Ett bekymmer uppstår därför vid översättningen av Johannesevangeliet där författaren exempelvis skriver att Pilatus talar med ”judarna”. I just detta sammanhang handlar det om de judiska ledarna. Peterson undviker helt enkelt att ange nationalitet här och skriver bara pronomen: ”de”. Petrus var jude, Jesus var jude, Maria och Maria Magdala var naturligtvis också judar. Det är inte den judiska identiteten som är problemet. Hela texten uttrycker snarare en enorm besvikelse över att de egna ledarna inte stod upp för den lilla människan, i det här fallet Jesus – utan tvärtom drev på att han skulle avrättas, förmodligen för att kunna undvika upplopp. Ledarna insåg naturligtvis att Rom kunde ödelägga landet när de ville och att folkets krav på rättvisa var rättmätiga: två oförenliga storheter som det syntes. Johannesevangeliet uttrycker inte antisemitism utan bestörtning och sorg. Sett ur ett historiskt perspektiv hade en parafras här ofta varit att föredra: ”De judiska [ledarna] svarade: ’Vi har inte rätt att döda någon’.” (Johannesevangeliet 18:31)

Innehållsmässigt går jag ofta åt samma håll som Peterson och gläds över att en del missförstånd kan undvikas. Det finns emellertid en tolkningsfråga där jag skulle vilja gå åt ett annat håll och det är översättningen av ”pistis”. Denna grekiska term översätts ofta till ”tro” och även då kommer bara vissa delar av dess betydelse fram. (Man talar ibland om betydelsefält som överlappar delvis men inte helt.) Det var nämligen så att under antiken svors trohetseder – ibland under tvång – och då var det ”pistis” man svor. Till exempel: ”Jag lovar att under hela mitt liv i tanke, ord och gärning förhålla mig lojal (grekiska, pistis; latin, fides) mot kejsaren och hela hans familj, samt att ange vadhelst jag hör sägas, göras eller planeras emot dem.” En sådan ed kunde sväras vid solen, månen, alla gudar och gudinnor, samt vid kejsaren själv. Här kommer en annan valör av ”pistis” fram! 1 Korinthierbrevet inleds med att Paulus konstaterar: Gud ”pistis” – Gud är trofast! (1:9)

På liknade sätt skulle jag före­dra om ”pistis” även på andra ställen översattes i termer av trofasthet. ”Jag håller mig till Jesus” snarare än ”Jag tror på Jesus”: där går Peterson ofta en annan väg och förstärker aspekter av tillit och tilltro istället för frågan om trofasthet.

Till sist vill jag nämna att ­Peterson hanterar genus på ett brilliant och mycket text-troget sätt. Grekiskans ”adelfoi” är den manliga formen av syskon, men den användes på så sätt att om hundra kvinnor och en man adresserades så användes den manliga formen. Därför är det felaktigt att översätta ”adelfoi” till svenskans ”bröder” när texten adresserar både män och kvinnor (se Romarbrevet 16). I inledningen till 2 Korintherbrevet löser Peterson detta dilemma med att skriva ”mina vänner” (1:8). Det är både språkligt riktigt och ett rimligt sätt att adressera en sådan grupp på svenska.

Ambitionen i översättnings­arbeten brukar vara att låta översättningen vara öppen åt samma håll som grundtexten: när vissa tolknings-möjligheter öppnas i grekiskan så bör helst samma tolkningsmöjligheter stå öppna i svenskan. Ibland är denna ambition lätt att uppfylla, andra gånger är det nästan omöjligt. Hur skriver vi till exempel ”kropp” om betydelsen är kollektiv? Hur skriver vi ”kött” om det handlar om kollektiv identitet och kollektiv grupp? I vår tid hamnar vi alltför lätt i ett individ-orienterat sätt att tänka.

Här finns många nötter att knäcka, så låt oss hoppas att det kommer ännu fler bibel-para­fraser och bibel-utläggningar framöver – men först önskar jag att Petersons ”The Message: Nya testamentet” får bli årets julklapp!

Linda Joelsson, pastor och bibelforskare
sandaren@sandaren.se