Dagens Nyheters politiska kommentator konstaterade att efterkrigstiden nu är över i och med Rysslands invasion av Ukraina (DN 2021-02-24). Det är alltid svårt att få ett historiskt perspektiv på ett skeende som man står mitt, men vi kan konstatera att utvecklingen de senaste veckorna har gått fort. Decennier präglade av fred och avspänning i Europa har nu förbytts i krig och upprustning.

Ett nytt världsläge och förändrad maktbalans ställer nya frågor till kyrkan och till kristna. Hur möter vi som kyrka denna nya tid, präglad av krig och upprustning? Det är inte första­ gången frikyrkan ställs inför sådana här frågor. Man har brottats med ­detta förr.

1939 invaderade Tyskland ­Polen och andra världskriget var ett faktum. Att jämföra historiska skeenden är vanskligt, 2022 är inte 1939, Europa ser annorlunda ut i dag. Men frikyrkan fick då, precis som nu, ställa sig frågan hur man skulle förhålla sig till en värld präglad av våld och krig.

Frikyrkligheten och väckelsefromheten har aldrig varit en ­homogen grupp utan tagit emot impulser från olika håll. Detta har lett till olika slutsatser när omvärlden förändrats och man har ställts inför nya utmaningar.

Svenska Baptistsamfundet, Örebromissionen och Fribaptistsamfundet var tre samfund med en gemensam pacifistisk tradition. Men i mötet med kriget under första halvan av 1940-talet landande de i olika slutsatser.

Svenska Baptistsamfundet ­betonade att krig och kristendom inte går att förena. Nästan uteslutande menade samfundet att kristna skulle inta en pacifistisk hållning, men att de kunde göra vapenfri tjänst inom Försvarsmakten. 1943 kunde man läsa i samfundets tidning Veckoposten att ”Pacifism får inte stavas passivism”. Vägran att bära vapen skulle kombineras med ett aktivt hjälparbete, materiellt såväl som andligt. Speciellt det materiella hjälparbetet ansåg samfundet skapade goda grunder för fred.

Örebromissionen var ett samfund som i sin inställning till kriget präglades av höga ideal men samtidigt en stark pragmatism i frågan om hur kristna skulle förhålla sig till det pågående kriget. Samfundet menade att krig och kristendom inte går att kombinera, och att kristna därför inte kan delta i krig. Samtidigt gav man råd till de kristna beredskapsmännen om hur de kunde missionera på logementen och att de inte skulle falla för frestelsen att tona ner sin kristna tro i mötet med andra. Mission och väckelsearbete stod i centrum för samfundet eftersom man menade att fred skapas genom att människor blir omvända. På grund av denna inställning såg man delvis positivt på Tysklands krigsföring mot Sovjetunionen. I de tyskkontrollerade områdena öppnas möjligheter för missions- och väckelsearbete och därmed fred.

Fribaptistsamfundet var det enda av de tre samfunden som intog en radikalpacifistisk inställning under andra världskrig­et. Samfundet tog avstånd från all form av militarism. Det gick så långt i sin kritik av det militära systemet att man uppmanade sina medlemmar att inte ens göra vapenfri tjänst inom Försvarsmakten. En kristen uppmanades att inte kriga, även om det var för en god sak. Medlemmarna uppmuntrades att konsekvent avvisa våld, dra sig undan det onda i samhället och därigenom skapa en form av gemenskap som kan visa på fred som ett alternativ till krig och upprustning.

Det är tydligt att den svenska­ väckelserörelsen inte en homo­gen rörelse. Detta ­återspeglas i dess bemötande av andra världskriget och den upprustning som skedde i Sverige under denna tid.

I dag uppmanar kristna ledare, kyrkor och samfund att be för Ukraina och på så sätt vara med och skapa förutsättningar för fred. De tre baptistiska samfunden ville på olika sätt skapa förutsättningar för fred genom både bön, arbete och avståndstagande. Trots de olika tillvägagångssätten och teologiska skillnaderna förenades de i en gemensam strävan – den kristnes uppgift var då som nu att skapa fred.

John Lindar, kyrkohistoriker
sandaren@sandaren.se