Jonas Gardell: ”Sagan är mitt nya kall”

Det är en fascinerande historia, den om 1800-tals-teologen Pontus Wikner som blev Sveriges första aktivist för homosexuellas rättigheter. Wikner brottades med sin sexuella läggning, men förstod att det vore omöjligt att göra det offentligt. I sitt testamente föreskrev han därför att skriften Psykologiska självbekännelser och delar av hans dagböcker skulle förseglas och låsas in i en blecklåda på Uppsala universitet med uppmaningen att publicera dem tidigast 50 år senare – dessutom måste både hans fru och barn ha gått bort. Först 1971, alltså 83 år efter Wikners död, öppnades lådan.

– I samma ögonblick som blecklådan öppnades, började man radera honom. Han gick från att vara en av Sveriges mest kända personer, till att ingen kände till honom, berättar Jonas Gardell när vi möts i Norstedts förlagshus i Stockholm.

Han lutar sig tillbaka i tygfåtöljen med en kopp svart te.

– Jag har börjat komma upp i en ålder då man känner att man måste ta reda på sin historia, annars försvinner den.

Ett lyckligare år skildrar Wikners liv – och gaypower-rörelsens första stapplande steg under 1970-talet, centrerad kring en liten bortglömd demonstration i Örebro. Boken är en i ledet av Jonas Gardells historieskildringar senaste 10 åren.

– Det är en sorts upprättelse­arbete för mig. Vilket egentligen är vad den kristna tron handlar om; ett upprättande av människor.

Oväntad koppling

I arbetet med boken fann Jonas också en oväntad koppling till sitt eget liv, i en enkät i tidningen ­Arbetet från 1971. En journalist frågade där samtliga samfund i Sverige om deras syn på homsexualitet.

– Det är bara fördömanden. Jehovas vittnen menar till och med att homosexuella ska avrättas. Den enda som inte fördömer är Joel Sörensen, pastor i Norrmalmskyrkan. Min pastor! Han har barnvälsignat mig, han vigde mamma och pappa! Jag minns honom när han satt i rullstol vid altaret.

I samma veva fick Jonas ett sms från sin syster, som råkat gå förbi Norrmalmskyrkan och på anslagstavlan upptäckt en regnbågsfärgad skylt med texten “Här är alla välkomna!”.

– Jag fick reda på att de varit radikala länge. De var första frikyrkoförsamlingen som kallade en öppet homosexuell pastor, och förekom svenska kyrkan med en vecka att godkänna samkönade äktenskap. Jag lämnade församlingen som 15-åring efter att ha blivit bränd av kristendomsskolorna jag åkt på, eftersom jag utgick från att de tänkte likadant. Men insåg att jag inte hade någon att anklaga. Så jag har gått med i församlingen, insett att jag har ett barndomshem kvar. Jag var där fem månader vid mammas bröst vid själva invigningen!

Har du någon vision för vad du vill åstadkomma i församlingen?

– Jag tänkte först gå med i café­gruppen, sedan frågade jag om de ville att vi skulle försöka utveckla en lite annorlunda gudstjänst. Det blev något vi kallar Norrmalmsmässan. Den är tänkt att vara väldigt prestationslös… Det jag märker är att det finns en skillnad mot statskyrkan, att folk är lite mer misstänksamma. Så det behöver vi jobba med.

Du säger “vi” – du har din identitet­ i frikyrkan?

– Ja, det har jag alltid haft. När jag skrev Till minne av en villkorslös kärlek blev jag oerhört varse om hur viktig frikyrkan varit för att utveckla den svenska demokratin, och kunde lätt översätta den till min egen frihetskamp.

Det här med upprättelse. ­Tänker du att den ofta sker sådär ­smygande, som det lilla demonstrationståget på trottoaren i Örebro?

– Ja, framförallt så tror jag att vi inte vet när det där avgörande sker. “Det som ej kan göras om och du har inget val något mer”. En vers jag skrivit. Det är också en del av den religiösa upplevelsen, där vi hela tiden är kallade till uppbrott och förvandling.

De är inte alltid så romantiska, de avgörande ögonblicken?

– Ja, och det man tror är en del av en stor plan, är inte en stor plan – däremot en del av en stor, stor kärlek. Det hebreiska ord som används när Abraham pratar om när Gud förde honom ut på vandring, kan också betyda “när Gud förde mig vilse”. Så Gud är den som för vilse, men som också säger: Jag ska alltid föra dig hem igen. Misstagen, snedstegen, ingår där. Det kristna livet handlar inte om att vi hela tiden ska be om förlåtelse, utan inse att vi redan är förlåtna. Vi är av Gud skapade, av Gud önskade, av Gud upprätthållna, av Gud förlåtna och välsignade och av Gud uppmanade att söka, gå vilse, komma hem och sedan söka sig vidare på nytt. Vår uppgift som kristna är att påminna varandra om detta, trösta och ingjuta frimodighet i varandra. Eller som Jesus säger i Markusevangeliet: ”Var inte rädd, tro bara!”

Att komma hem. Upprättelse. Nåd. Samtliga trådar går att hitta i Gardells nyutkomna barnbok Sagan om den lilla gråsparven. Jonas bläddrar fram till en bild där den hemlösa gråsparven motas från trädgården av blåmesen och talgoxen. En ­parafras på Utdrivning ur paradiset där Adam och Eva förvisas ur Edens lustgård. Gråsparven fryser nästan ihjäl i det nakna trädet den tvingas bo i. Men en dag kommer våren. Trädet visar sig vara ett blommande körsbärsträd. Och när bären mognar ställs gråsparven – och ­läsaren – inför frågan om den ska dela med sig av bären eller inte.

– Mina brorsbarn, de är 5 och 8, slukade boken och satt hela kvällen och diskuterade moralen, berättar Jonas.

Och sagan som form verkar inte bli en engångsföreteelse.

– Jag får allt svårare att skriva om det religiösa i mina vuxen­romaner. Så få känner till bibelberättelserna längre. Så, var kan jag skriva existentiella berättelser? Sagan! Det här är mitt nya kall. Jag ska skriva en sista vuxenbok, sedan ska jag nog skriva sagoböcker resten av livet.