Sluta splittra – för världens skull!

Där var den amerikanska evangelisten Dwight L Moody ett Guds redskap i en väckelse som aldrig förr. Tiotusentals människor kom till en levande tro på Jesus.

Vad var nyckeln till detta? Jo, det nya i denna väckelse var framför allt alliansen, eller ekumeniken som vi säger i dag. På Moodys uppmaning samarbetade de annars konkurrerande församlingarna i de olika städerna, och ibland firade de även nattvard tillsammans innan de vände sig utåt för att evangelisera.

Längtan efter en sådan enhet kom att prägla det framväxande Missionsförbundet. Alla som trodde på Jesus skulle få vara med, och Guds folk skulle vara enat för att världen skulle kunna tro.

Olika åsikter och bekännelser

Under årens lopp har jag ofta undervisat om Equmeniakyrkan och hur den bildades. Ibland har det kommit frågor om jag inte ser det som en brist att vi tänker och tycker och tror ganska olika i denna kyrka. Jag brukar då svara att det inte alls är en brist utan något att vara glad och tacksam över. Vi människor är ju sådana – vi har olika åsikter och bekännelser. Det har alltid varit så och kommer ­alltid att vara så. Stor­heten är att vi ändå kan sitta på samma kyrkbänk, vara med i samma församling och dela nattvard tillsammans. För att världen ska kunna tro.

Detta är något för församlingarna i Equmeniakyrkan att lyfta fram lite mer frimodigt. En beskrivning av hur olika vi är, men hur mycket viktigare vi tycker det är med det vi har gemensamt. Eller rättare sagt med den vi har ­gemensamt, Jesus Kristus.

När jag läser dagens text påminns jag om tre andra saker. Jesu bön om att vi ska vara enade riktar sig inte till oss människor, utan till Fadern. I den bönen får vi stämma in. Äkta enhet är i första hand inte något som vi åstadkommer och ska vara stolta över, utan det är något som Gud ger. Och är inte det också vår erfarenhet? När kärlek och gemenskap avlöst splittring och osämja är det som ett under, ett mirakel vi inte kan förstå. Men vi får tacka och ta emot. Och givetvis arbeta för det, så gott vi nu kan.

Enhet med Gud

Det andra jag påminns om är att den enhet som Jesus ber om inte bara är en enhet oss människor emellan, utan också en ­enhet med Gud. Den enhet som gjort oss till goda vänner är bra, men inte tillräcklig. Och den enhet som vi kan uppleva med Gud är inte heller nog. Det är först när människor fått en god relation både till Gud och till sina medmänniskor som Jesu bön blivit besvarad.

Det tredje och sista gäller kallelsen. Jesus har sänt oss till världen, står det. Allt måste få mynna ut i det. Enheten finns inte bara för vår egen skull. För att vi ska ha det gott och mysigt. Kan man till och med tolka texten som att vi kristna har en uppgift att sprida enhet i denna splittrade värld? Ja, jag tror det. Hur makalöst tokigt är det då inte när vi i stället blir kända för att bråka och splittra!

Rune W Dahlén
pastor, fd högskolelektor