Stig upp! Det finns hopp!

Särskilt sådana där man först inte trodde på hjälten utan i stället skrattade åt personen. Och så vänder alltsammans när personen blir en verklig hjälte som alla beundrar.

Omöjlig bollsporter

Jag kände nog igen mig i första delen av en sådan här saga. Man skrattade åt mig för att jag var så komplett omöjlig i alla bollsporter och kämpalekar. Och för att jag trodde på Jesus och försökte få med mina kompisar till söndagsskolan. Där min pappa var föreståndare, han som var så gammal så han kunde ha varit min farfar.

När lågstadiet passerats försökte jag vända på situationen genom att bli klassens pajas. Jag ville att skolkamraterna skulle skratta med mig och inte åt mig. Det lyckades till viss del, på bekostnad av betyg och med dåligt samvete över lärare som tog illa vid sig. Någon hjälte blev jag då sanner­ligen inte.

Mer lyckad hjälteberättelse

I texten om när Jesus botade synagogföreståndarens dotter finns en mer lyckad hjälteberättelse. Den berättelsen återges i alla de synoptiska evangelierna, Matteus, Markus och Lukas. De skriver inte identiskt lika, men en sak är de helt överens om, nämligen att människorna skrattade åt Jesus.

Ingen annanstans i Nya testamentet står det att någon skrattade åt någon annan. Bara här. Och det blir ju så absurt när det först står att människorna var upprörda och grät och klagade högt. Undra på det när en ung flicka dött.

När min mormor miste sin yngsta dotter sörjde hon så att familjen trodde hon skulle bli tokig.

Men sedan vänder det alltså i texten. Jesus säger att flickan inte är död utan sover. Och så evangelistens ord: ”Då skrattade de åt honom.”

Jesus tar nu barnets hand och säger åt henne att stiga upp.

Stärker trovärdigheten

Som kyrko­historiker, van vid källkritik, blir jag så glad åt Markus återgivning av händelsen. Han nämner vad Jesus sa på sitt eget modersmål, arameiska: Talita koum! Minnet är så starkt av den heliga händelsen att han vill använda exakt de ord som Jesus använde. Just en sådan detalj stärker trovärdigheten. Det här är ingen saga. Trots att det finns en hjälte. Det här är en historiskt sann berättelse. Så här gick det till.

Jesus räcker handen till oss alla

Orden till flickan – ”Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!” – är ord till oss alla. Jesus räcker handen till oss alla genom historiens gång: Kära vän, stig upp! Det finns hopp! Res dig ur vanmakt och missmod, självömkan och hopplöshet. Stig upp! Våga tro på en ny framtid! Om inte i denna värld så i nästa. Du blir kanske ingen hjälte, men här finns en hjälte som räcker dig handen och vill att just du följer honom. Ta hans hand! Talita koum! Stig upp! Det är inte försent!

Till sist förbjuder Jesus dem att sprida vad som hänt. Jo, jo, försöka duger! Men hade jag varit med hade jag aldrig kunnat tiga. Och i vilket fall är vi nu lösta från detta förbud. Vi får ge nyheten vidare. Det finns en alldeles sann hjältehistoria. Och den hjälten vill bli vår frälsare och allra närmaste vän.

Rune W Dahlén
pastor, före detta högskolelektor