Redan 2018 tog Sofia Camnerin det första steget från kyrkoledarrollen in i den akademiska världen som hon är så väl förtrogen med. Hon har sedan dess delat sin tid mellan att vara kyrkoledare och biträdande rektor och utbildningsledare på Teologiska Högskolan, en tjänst som hon nu går in i på heltid.

– Jag kom till en punkt när jag kände att jag gett så mycket jag kan under de här åren. Om jag skulle ställt upp för en ytterligare fyraårsperiod som kyrkoledare så är jag inte säker på att min ork skulle räcka till att fortfarande ha ett brinnande hjärta, säger hon.

Enligt Equmeniakyrkans stadgar så kan kyrkoledarna väljas för tre fyraårsperioder. Sofia Camnerin är inte helt bekväm med den ordningen. Om kyrkan vill ha en långsiktighet så är det inte optimalt att ha ett system som bygger på att kyrkoledarnas uppdrag är tidsbegränsat.

– Det hade känts mycket bättre om vi fått känna att kyrkan valt oss och att vi står till förfogande så länge vi känner att vi har något att ge.

Det är med stor tacksamhet hon ser tillbaka på de åtta åren då hon fått vara med och forma en ny kyrka. Den första tiden låg mycket fokus på att få allt det praktiska i ordning, men senare fick Sofia Camnerin mer tid att ägna sig åt det hon brinner för: Samtalet med medarbetare och församlingar.

– Det var viktigt att redan från början forma ett vi. Många församlingar kände oro inför framtiden och led av dåligt självförtroende. Hur skulle man förhålla sig till allt detta nya? Vi möttes av en del skepticism, men den övervägande känslan var ändå förtroende, förväntan och glädje. Vårt fokus var ”vi” är kyrkan – alla församlingar, stora som små, är viktiga.

Efter åtta år så önskar hon att arbetet med att skapa ett större ”vi” skulle ha kommit längre. Equmeniakyrkan är inte bara dess ledning och nationella kansli utan alla församlingar, poängterar hon.

– Jag tror att det är viktigt att fler än pastorer och anställda är involverade i processer om kyrkans uppdrag och framtid. Jag skulle vilja involvera fler engagerade medlemmar. Om inte kyrkan ska stagnera så måste vi leva i ett ständigt samtal om vilka vi är och vad vi vill; hur vi blir en kyrka som blir relevant och där alla känner sig välkomna och respekterade.

Sofia Camnerin har varit stolt och glad över förtroendet att leda Equmeniakyrkan under åtta år. Nyligen gav hon ut boken När livet stramas åt skärps blicken där hon berättar om hur hon fått ihop livet som både kyrkoledare och som mamma till ett barn med olika typer av neuropsykiatriska diagnoser. Hon beskriver den alltid närvarande oron för sitt ”underbara barn” som är mycket älskad men som under vissa perioder krävt mer än hon och familjen kunnat ge utan hjälp utifrån.

”Jag har många gånger funderat över om det över huvud taget är möjligt att kombinera arbete med att ha det som vi har det. Varje gång har jag landat i att det är möjligt, för livet med vad det rymmer måste få rymmas”, skriver hon.

– Jag brukar tänka att jag har olika roller, olika rum, där jag befinner mig i vid olika tillfällen. I min kyrkoledarroll är jag i ett rum, som mamma till tre barn i ett annat. Så länge det är så fungerar livet ganska bra. Men under de mest kaotiska perioderna med vårt underbara barn har väggarna mellan de olika rummen rasat och det är då situationen blir övermäktig och jag behövt sjukskriva mig.

Trots allt det svåra det innebär att ha ett barn med behov av extra stöd så har sonen lärt henne mycket som hon tror att också kyrkan kan ha nytta av: Att respektera alla människor för den unika gåva de är, låta alla delta utifrån sina förutsättningar och arbeta för tolerans för olikheterna. Sofia tror att sårbarheten behöver få större utrymme i kyrkan.

Nu ser Sofia Camnerin fram emot att på heltid ägna sig åt att vara biträdande rektor för teologiska högskolan så är det med samma entusiasm som hon gick in i uppgiften som kyrkoledare.

– Jag brinner för teologi och tror att teologi är viktigare än någonsin. Att få ägna mig åt detta känns som en naturlig fortsättning på det jag redan arbetat med. Equmeniakyrkan och THS har under de senare åren haft ett fördjupat samarbete och vi hoppas att det ska fördjupas ytterligare, säger hon.