Till slut lite sårbarhet från politikern på Bråkmakargatan

Han pratade och skrev oupphörligt fram till sin död den 19 september i år, knappt tre veckor efter att han släppt sin memoarbok Motvalls – med liberalismens frihetstörst i hjärtat.

I den 479-sidiga bokens slutord konstaterar författaren att han kanske bara har månader kvar i livet – tumören i rygg­raden går inte att operera – och att det därför känns bra att del två av memoarerna i stort sett är färdig.

Miljöpartiets födelse

I den andra volymen, som beräknas utkomma 2024, väntar berättelsen om Miljöpartiets födelse och färd mot framtiden. Gahrton sätter nämligen punkt för del ett när han lämnar Folkpartiet i november 1979. Efter lång och inte alltid så trogen tjänst som riksdagsledamot – men aldrig minister. Och aldrig partiledare. ”Det hade nog krävt en djupgående personlighetsförändring”, skriver den nästan ständigt arge Gahrton insiktsfullt.

I Motvalls kallar han lite slängigt kristendomen för vidskepelse. Ändå verkade han i ett politiskt parti där många ledande företrädare hade frikyrklig bakgrund. Statsvetaren Magnus Hagevi skriver i studien Folk­viljans förverkligare: ”I slutet av 1960-talet bestod halva Liberalernas riksdagsgrupp av regelbundna gudstjänstfirare.”

Starkt socialt patos

Så vad hade Gahrton gemensamt med de frisinnade i partiet? Inte gudstjänstfirandet, kanske, men en hel del annat. Engagemanget för bistånd. Viljan att reformera fångvården i humanitär riktning. Ett starkt socialt patos.

Däremot skavde det i Israelfrågan. Folkpartiet har kallats svensk politiks mest Israelvänliga parti. Gahrton var en av Israels fränaste kritiker. Om Hamas princip- och valprogram skrev han i en artikel att det mesta var harmlöst. Men han skrev också: ”Jag skulle för egen del inte drömma om att rösta på Hamas.”

Vänsterliberalism

Uppbrottet från ­Folkpartiet 1979 var främst kopplat till kärnkraftsfrågan och ett växande miljöengagemang. Men också till känslan att Folkpartiet varken ville ha honom eller hans vänsterliberalism, skriver han i sin självbiografi.

De första 80-90 sidorna i Motvalls utgör släkthistoria, resten känns till stor del som ett klipparkiv där interna partistrider, dueller med andra samhälls­debattörer och författarens internationella utflykter redovisas och kommenteras.

Det nio sidor långa namnregistret i slutet av boken säger en del om innehållet. Boken får karaktären av ett referens­bibliotek proppfullt av information. Lite tröttsamt blir det.

Dottern Stina

Men matnyttig för politiska nördar, definitivt. Och i ett avsnitt, berättelsen om dottern Stina som föds med vatten­skalle och blir beroende av särskild omsorg, händer något utanför pärmarna med pressklipp. ”Jag tror inte det har gått en dag ­sedan den 22 juni 1967 utan att jag tänkt på Stina”, skriver Gahrton och berättar med stor ömhet om deras liv tillsammans.

Eldsjälens låga skruvas här ned från politisk nivå till personlig värme i mötet med en annan individ, och det är ­vackert. Mannen som levde hela sitt liv på Bråkmakargatan är inte längre bara den stridbare aktivisten. Detta kanske rent av är den verkliga, sårbara Per Gahrton, människan bakom de offentliga rollerna, tänker jag.