Istället för en gyllene kungakrona får han några dammiga och vassa kvistar lindade runt huvudet. Tillsammans med den röda kappan, slagen mot huvudet, spottloskorna och de hånfulla kommentarerna om judarnas konung ingår törnekronan i korsfästelsens dramaturgi.

I de många tusen gudstjänster och andakter som den här helgen firas i spansktalande länder läser man orden om ”una corona de espinas”, en krona med taggar eller en krans av törne. Ett virus ska också ha ett namn och detta namn kommer för alltid att påminna oss om en annorlunda och speciell tid då allting vi tog för givet inte längre var självklart. Vår tids virus låter också tankarna gå till den förnedring Jesus fick utstå innan de ”förde bort honom för att korsfästa honom”.

Jag tänkte på törnekronan när jag såg bilderna på vårdpersonalen som hade tagit av sig skyddsutrustningen. De var märkta både i pannan och an siktet och de hade blåmärken. Personerna på bilden var bara några exempel på människor som i dessa dagar arbetar och sliter för att tillvaron ska bli så god som den kan bli för så många som möjligt.

Kanske känns det i dessa dagar som att en krans av taggiga grenar är virad runt hela vårt jordklot. Det är en corona som påverkar alla världsdelar och sammanhang. Det är många som har ont, av olika orsaker. Det är inte bara smitta – det är oro, ensamhet, desinformation, rykten och misstänksamhet som påverkar oss människor i dessa dagar.

Vi som läser det här har tillgång till mat och vatten, sjukvård och internet, räddningstjänst och elektricitet…. Men alla andra? De som lever under omständigheter som vi inte ens kan föreställa oss. Hur kommer tiden nu, med stängda gränser och fokus på det som ligger nära, att påverka solidariteten med folk och länder som i framtiden kommer att behöva oss kanske än mer än tidigare?

När jag tittar ut genom fönstret är det mycket som är som vanligt. Våren är på väg, temperaturen stiger, fåglar sjunger. På många sätt är allting som det brukar vara och ändå är allting så annorlunda.

Det katolske prästen kanske står ensam i sin kyrka och firar mässan för alla som ville vara där men inte kan. Pastorn sitter kanske hemma i fåtöljen och möter sin församling via det sk nätet. Många sitter hemma i dessa dagar och är hänvisade till gudstjänster i radio och TV. Många kan inte träffa sin närmaste eftersom vi är uppmanade att iaktta social distansering.

Med undantag för vissa former av klosterliv är social distansering ett främmande begrepp för den kristna kyrkan. Vi är inställda på att vara tillsammans med andra människor, vi samlas, vi samtalar, vi sjunger tillsammans och vi delar tillsammans bröd och vin. Men nu gäller inte detta, nu gäller distans.

Under distansen bevarar vi tron och hoppet, vi väntar en annan tid som kommer även om vi inte vet när. Påskens budskap om Jesu uppståndelse är viktigt i tider av osäkerhet och paus. Döden kunde inte behålla honom och på våra breddgrader är varje vår en egen predikan om att nytt liv bryter fram där det tidigare var mörkt och kallt.

Törnekronan ska ersättas med segerkransen. Vi och hela världen ska så småningom byta huvudbonad. Salig är den som håller ut när han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom (Jak 1:12). De flesta av oss kommer inte att behöva vänta in ”evigheten” innan befrielsen kommer. Det vanliga livet kommer att återvända och vi kommer att lämna det distanserade bakom oss. Vi ska plocka våra blommor också detta år och låta skapelsen predika om det nya livet som inte kan låsas in eller begränsas. Det vackra ska ersätta det taggiga och det gemensamma ska komma istället för det distanserade.

Kristus lever underbara ord,

som förvandlar tungt och sorgset mod.

Väl är mörkret stort här på vår jord,

Men se, Kristus lever

(Psalmer och Sånger 152:1)

Equmeniakyrkans kyrkoledning

genom Olle Alkholm