I en historisk överblick kan särskilt två modiga steg lyftas fram. Naturligtvis starten, när det frikyrkliga studieförbundet skapades. Och utvidgningen, när de frikyrkliga väggarna revs. På så vis blev Bilda ett unikt brett studie­förbund för folkbildning i kyrka och samhälle.

Det var Equmenia och KRISS, ungdomsorganisationen och studentrörelsen, som skapade Bilda. Påståendet kan tyckas besynnerligt eftersom ingen av dessa ­organisationer existerade vid ­tiden för bildarmötet på Tegnérgatan 8 i Stockholm, den 19 augusti den osedvanligt varma sommaren 1947.

Men det var Equmenias grundarorganisationer och de frikyrkliga studenterna som tog ­beslutet. Nu var tiden mogen!

Beslutet hade föregåtts av en gedigen utrednings- och förankringsprocess. Men bildningsarbetet i de frikyrkliga ungdomsorganisationerna tog självfallet inte sin början här. Det utgjorde en självklar del inom väckelserörelsens framväxt redan ­under 1800-talets andra hälft. ”Läs själv”, var en entusiastisk uppmuntran inom det som kom att beskrivas som en läsarrörelse. ”Vi läser tillsammans” blev den naturliga formen, i läsargrupper i stugor, kapell och missionshus över hela landet.

Upplägget var medvetet icke-hierarkiskt, med en tydlig pedagogik för att ge alla deltagare röst och utrymme. Som i Handledning för missionsstudiekretsar år 1913, formulerad av Missionsförbundets ledare Axel Andersson: ”En av kretsens medlemmar sitter som ledare. Hans uppgift är att medels frågor uppmuntra de fåordiga att tala och få de mångordiga lite tystare samt för övrigt se till, att diskussionen ej avstannar eller kommer på avvägar utan fortgår i enlighet med det i boken angivna ämnet.”

Studiearbetet, liksom sången och musiken, var redan från början en del av frikyrkorörelsens gener. Egna lokala bibliotek byggdes upp, här som inom arbetar- och nykterhetsrörelsen. Lusten att vidga sina perspektiv och fördjupa sin kunskap var stor.

Det som hände när Frikyrkliga studieförbundet (FS) bildades var att de frikyrkliga ungdomsorganisationerna skapade en gemensam struktur för att kunna erhålla statligt stöd för det folkbildningsarbete som existerat sedan länge. Möjligheten till anslag hade redan funnits i några år­tionden.

Den statligt finansierade folkbildningen, organiserad i studie­förbund och folkhögskolor, kan ses som en överenskommelse mellan staten och de idéburna organisationerna. Mer som ett förtroendefullt handslag mellan två parter, än som ett juridiskt avtal mellan två kontrahenter. Honnörsparollen blev att bildningsarbetet skulle ske ”fritt och frivilligt”.

Från statens sida såg man hur utbildningsklyftor minskade och samhällsengagemanget ökade i föreningarnas och folkrörelsernas studie- och kulturverksamhet. Från frikyrkorörelsen fanns en vilja att delta i arbetet att skapa ett gott samhälle. Förtroendet mellan politiken och frikyrko­rörelsen bottnade också i att det fanns så många människor med en fot i båda världar. I “grundargruppen” var exempelvis studentföreningens Olle Dahlén sekreterare på Folkpartiets kansli. Baptisten Joel Sörensson skulle senare bli riksdagsledamot för samma parti.

Det var modigt av ungdoms­organisationerna, som senare blev Equmenia och Kristna studentrörelsen, att gå in i ett så nära samarbete, med varandra och med samhället, för att bilda ett gemensamt studieförbund. Redan från början var FS både ett studiecirkel-förbund och ett kultur-förbund. Tidigt fanns insikten att folkbildningsuppdraget inte bara var riktat inåt, in i kyrka och församling, utan också ut i samhället. Under 1960-talet ­beskrevs folkbildningen som en del av församlingarnas diakoni.

Studieförbundets krets av medlemmar växte snabbt. ­Under 1950-talet med samfundens ­musikföreningar. Under 60-talet med ”vuxensamfunden” inom i stort sett hela frikyrkligheten. När Pingströrelsen blev formellt medlemmar under slutet av 1970-talet kan man säga att den frikyrkliga kretsen var komplett.

Nästa steg av mod och framsynthet var när denna frikyrkliga kulturkrets, så trygg och hemtam för alla involverade, tillsammans beslutar sig för att montera ner det frikyrkliga väggarna och välkomna de ortodoxa och öster­ländska kyrkor som etablerat sig i Sverige. Deras insteg hade skett i blygsam skala redan under 1970-talet. Men det var i början av 2000-talet som det dramatiska steget togs. FS blev Studieförbundet Bilda – för kyrka och samhälle. Särskilda ”rum” skapades, bland annat för ortodox bildning och kultur. Bilda ska nu, slås fast, “med kristen livsåskådning som grund bedriva folkbildning som svarar mot behov i kyrka och samhälle”.

Knappt tio år efter namnbytet välkomnades även Stockholms katolska stift som medlemmar i Bilda. Det var ett steg som möjliggjordes genom att de ortodoxa kyrkorna kunde vittna om att de här funnit en plats för att både utveckla sitt eget bildningsarbete och samtidigt knyta an till kyrkor, organisationer och strukturer väl integrerade i det svenska samhället.

Har allt varit frid och fröjd? Självfallet inte. Och man kan nog tycka att det har sprungits alldeles för lite mellan ”rummen i Bilda-huset”. Den rikedom som ryms i att befinna sig som medlemmar i och samarbeta med samma studieförbund kan i framtiden ta sig mer praktiska uttryck.

Men i år kan Equmenia och KRISS sträcka på sig som de som startade studieförbundet. Liksom de frikyrkliga samfunden och organisationerna kan göra, som öppnade det. Liksom de ortodoxa kyrkorna och den katolska, som anslöt sig som medlemmar och utvecklade det.

Det är värt att fira! Vi gör det tillsammans!

Magnus Stenberg
Samordnare Kompetensområde Möten i Jerusalem på Studieförbundet Bilda