Rasmus Troedsson slog igenom som hovmästaren Bellan Roos i Vår tid är nu. Tv-serien från 2017, som i en episk båge skildrar det moderna Sveriges framväxt sett genom livet på familjerestaurangen Djurgårdskällaren.

Seriens inverkan på Rasmus Troedssons eget liv märks redan i titeln när han nu kommer ut med sin självbiografi. Min tid är nu, heter boken.

Boken följer en pojke

Den är dessutom lika episk, i bemärkelsen brett berättande, som tv-serien. Boken följer en pojke som skiljs från sin mor, blir barnhemsbarn och som med uppväxtens sår ger sig ut i världen för att döva smärtan.

Karriären är brokig. Rasmus Troedsson betar av yrke efter yrke, arbetsplats efter arbetsplats. Han rör sig bland medie- och kulturelit liksom i den svenska absoluta överklassen. Han lever samtidigt med kräkhinken som sängkamrat. Självmedicineringen stavas alkohol och sexuell gränslöshet.

Boken är som en dråplig skröna; mitt i allt full av humor.

Det är den ena polen. Den andra polen är en stark självrannsakan.

– I kultur- och mediekretsar jobbar man mycket på sin image. Man kan i princip inte öppna munnen utan att försöka påverka bilden av sig själv. Det är litterärt helt ointressant. Därför har jag tänkt tvärtom, vad händer om jag skriver en bok där jag förstör min image?

Han har slagit ihop en del händelser och justerat vissa uppgifter, inte minst för att skydda de närstående. Rent objektivt är inte allting sant.

– Men jag är fullständigt uppriktig med min inre process.

Klassisk berättelse

En avgörande pusselbit i denna process är mötet med Gud. Min tid är nu är en klassisk berättelse om en människa som byter flaskan mot Jesus. Under väckelse­rörelsens barndom var den sortens vittnesbörd stapelvara. I dag är de glesare.

Det är några veckor sedan boken kom ut. Rasmus Troedsson har redan fått publicitet och ­läsarreaktioner.

– Det som förvånat mig mest är att ingen kommenterat hur ­öppen jag är med min tro. Jag trodde att det skulle vara en ­överraskning för många.

Uteblivna kommentarer

Rasmus Troedsson talade nyss med en vän om de uteblivna ­kommentarerna. Vännen tyckte inte det var konstigt alls: ”Din tro är så självklar att den känns ­onödig att kommentera. Det är som att säga att ett bord är ett bord”.

Det sökande som under många år tar sig destruktiva former, innan det leder fram till Gud, handlar om dålig självkänsla. Rasmus Troedsson beskriver hur han ”spelade sig själv”.

– Behagsjuka är vårt tids sjukdom och den drabbade även mig. Att jag tidigt blev känslomässigt övergiven skapade ett stort bekräftelsebehov. Jag dolde mitt verkliga jag.

Gjorde saken värre

Alkoholen som skulle lindra rädslan gjorde i stället saken ännu värre.

– Missbruk gör människan förvrängd. Om du förnekar den du är måste du bedöva den du låtsas vara.

Det är efter ett självmordsförsök Jesus uppenbarar sig första gången. Rasmus Troedsson erfar en stark fysisk och känslomässig närvaro och en röst som säger, inte med ord utan i form av en förnimmelse: ”Allt är lugnt, Rasmus. Det är precis som det ska vara”.

Trots den starka upplevelsen förändras inte livet omedelbart. Missbruk och destruktivitet fortsätter att prägla livet.

– Jag hade vuxit upp i ett mer eller mindre ateistiskt hem. Jag vågade inte be till Jesus. Jag tänkte ”det kommer bli för starka böne­svar”. Jag hade en föreställning om att om jag släpper in Gud kommer han välta omkull allt mot min vilja. Nu vet jag att Gud inte funkar så, Gud gör bara det jag tillåter honom att göra. Jag kan inte ha en starkare upplevelse av Guds kraft än den jag tillåter i mitt liv.

Några år efter första Guds­mötet sker det igen. Denna gång får det konsekvenser. Rasmus Troedsson genomgår missbruksterapi.

Träffar sin livskamrat

Han träffar också sin livskamrat. Hon heter Ulrika och var i många år vice ordförande i St:a Clara kyrka i Stockholm. Tron blir, och är fortfarande, en viktig del av deras gemensamma liv.

I dag är Rasmus Troedsson medlem i Svenska kyrkan och i en ­liten pingstförsamling i Hörby. Han kallar sig ”en klassiskt bibeltroende gubbe med många hyper­liberala vänner”.

– Bibeltroende sammanhang ses ofta med viss skepsis vad gäller förmågan till kärlek och tolerans. Det är inte min erfarenhet alls. Jag har aldrig mött människor som velat trycka på mig en övertygelse som inte stämmer med min egen.

Vem är Gud för dig?

– Utan Gud faller jag ihop. Inte sällan säger folk om oss kristna att tron är något vi hittar på för att vi är svaga och rädda. På ett sätt stämmer det. Jag är absolut övertygad om att Gud finns, men jag kan ha fel. De har också rätt i att jag är svag. Jag är helt chanslös utan Gud.

I Bibeln är Guds kanske van­ligaste budskap till människan ”Var inte rädd”. Samma innebörd hade tilltalet du fick. Varför är det så tror du?

– Om vi ser på världen, både ur makro- och mikroplan – vilka är det som ställer till det för sina medmänniskor? Det är de som är rädda. Ohämmad rädsla är ett hot mot mänskligheten. Den som är rädd ser faror överallt, och ser man faror överallt är man snabb att döma. Och har man avkunnat en dom är det lätt att avkunna ett straff.

Ohämmad rädsla är ett hot mot mänskligheten

Rasmus Troedsson säger att han känner igen det från sitt eget liv. När han är rädd kan han inte tänka klart. Rädslan är omöjlig att härbärgera. Dömandet är en strategi för att fly rädslan.

Ett landskap fyllt av fält

Han beskriver livet som troende med en liknelse. Det är ett landskap fyllt av fält. Några fält är fyllda av blommor, där behöver Rasmus Troedsson ingen hjälp. Andra fält har minor, där smäller det hela tiden.

– Det är lätt att släppa in Gud på de blommiga fälten. Bland minorna är det svårare, det gör ont. Men han måste, annars hittar han inte vägen fram. Efteråt väcks en enorm tacksamhet.

Rasmus Troedsson säger att han ofta bråkar med Gud.

– Om jag påstår att Gud och jag aldrig är i konflikt då säger jag att min vilja och Guds vilja ligger bra nära. Och det är väldigt uppblåst. Jag betraktar varje dag som en djup men kärleksfull konflikt mellan Guds vilja och min.

I boken skriver du ”Själv blev jag aldrig en stor människa, trots att jag så gärna ville det”. Kan du ­utveckla det?

– Redan som barn hade jag höga ideal för hur jag skulle vara mot mina medmänniskor. Men jag snubblade hela tiden, först på min behagsjuka, sen på alkoholen. När jag nyktrade till och mötte Gud insåg jag att ingen människa är rakt igenom god.

Han betonar vikten av att ­aldrig mäta sin tro mot andra. Om­världen kan aldrig veta hur långt jag kommit i min vandring med Gud, säger Rasmus Troedsson. Och själv har han ingen aning om hur andras startpunkt har sett ut.

– Du kan se någon och tänka ”Den där människan lever ett välsignat liv”. Ja, men han ­kanske började livet med en ­silversked, ett bra psyke och massor av ­kärlek. Det är ingen dygd att leva dygdigt om jag inte är frestad. Andra kämpar livet igenom en glödande kamp med sitt psyke och med yttre omständigheter.

Samtidigt är det inte så enkelt att den ena kategorin automatiskt är närmare Gud. Då vore Gud en ynklig Gud, säger Rasmus Troedsson.

– Det är inte så att en stor syndare kommer närmare Gud när han vänder om. Den som har fått allt kan vara långt mer helgad och väldigt nära Jesus.

Gud kullkastar helt enkelt alla idéer om status, menar Rasmus Troedsson.

Det hindrar inte att han tycker det är rimligt med vissa förväntningar på en person med den bakgrund som han själv har.

– Har man levt ett sånt liv som jag levt ska man ha större insikt än den som levt tryggt.