Utmärkt om Martinson – men boken utgiven för tidigt

Svedjedal, som är litteraturprofessor i Uppsala, skildrar Martinsons liv mycket ingående. Han gör dessutom en del litterära analyser. Svedjedal har även haft tillgång till källmaterial som tidigare inte varit känt.

Harry Martinson föddes i en medelklassfamilj. Men fadern dog när han var liten och modern emigrerade till Amerika. Flera av barnen blev kvar i Sverige. Harry blev fosterbarn i olika familjer och fick även bo på ålderdomshem. Däremot blev han aldrig utauktionerad, vilket tidigare påståtts. Men det blev ändå en stor klassresa – nedåt.

Levde tidvis som luffare

I ungdomen gick Martinson till sjöss och levde också tidvis som luffare. I några år var han gift med Moa Martinson – också hon arbetarförfattare. Politiskt stod makarna till vänster och 1934 deltog de i en litterär kongress i Sovjet. Moa höll fast vid sin beundran av denna stat, men Harry fick nog när Stalins terrorvälde blev känt. Han reste som frivillig till finska vinterkriget mot Sovjet 1939–40. Hans roll som soldat där har dock överdrivits.

Med tiden blev Martinson en etablerad författare. Han fick nu också ett stadgat liv tillsammans med sin andra hustru – Ingrid. Han blev både invald i Svenska Akademien och utnämnd till hedersdoktor. Martinson blev tidigt medveten om miljöproblemen. I mitten av 1950-talet kom hans kanske främsta verk – Aniara (ett rymdskepp har kommit ur kurs och färdas allt längre ut i världsrymden.) Aniara blev också opera med musik av Karl-Birger Blomdahl.

Fick närmast buddhistisk livssyn

I ungdomen var Martinson ateist, men sedan fick han närmast en buddhistisk livssyn. ­Huruvida han på äldre dagar blev kristen är omtvistat. Men en god vän, som var präst, bad ­honom ändå skriva en psalm. Martinson omarbetade en dikt, som tonsattes av Erland von Koch. Resultatet blev De blomster som i marken bor – nr 202 i 1986 års psalmbok.

I december 1974 fick Martinson Nobelpriset i litteratur tillsammans med en annan arbetarförfattare – Eyvind Johnson. Men priset blev omdebatterat – inte minst därför att Svenska Akademien gett det till två av sina egna ledamöter. (Varken Martinson eller Johnson hade dock del­tagit i beslutet.) Vissa kritiker ifrågasatte även om de var värda sin utmärkelse. Bland vedersakarna fanns också författarkollegor, som tidigare varit vänner.

Paranoida förföljelsetankar

Martinson tog denna kritik mycket hårt. Hans kroppsliga hälsa var redan svag, men nu försämrades också hans psykiska tillstånd. Han fick paranoida förföljelsetankar och i februari 1978 valde han att själv avsluta sitt liv.

Nästa år blir det 50 år sedan Martinson fick sitt Nobelpris. Fram till dess är Svenska Akademiens handlingar om priset hemligstämplade. Det hade ­varit bättre om Svedjedal väntat ett par år med att ge ut sin bok. Då hade han även fått tillgång till detta material.